Göteborgsposten – 16 mars 1861, sida 1

— -— ös het och intresse. Till och med under Italiens klara himmel uppväxa dessa mensklighetens monstruositeter, och en korrespondent från Genua till en dansk journal skildrar i några af sina bret tvenne sådana. Åtminstone med lika stort skäl, som man härledt de engelska excentriska karakterernas tillvaro midt ibland ett fritt och lyckligt tolk ifrån luftens fuktighet, torde man kunna få härleda dessa karakterers tillvaro under Italiens af naturen gynnade klimatiska förhållanden från de olyckliga politiska omständigheter, under hvilka detta land och dess befolkning så länge befunnit sig. I alla händelser låta de kasta en blick in i menniskonaturens förmåga att antaga olika gestalter, samt åskådliggöra några intressanta sidor af det italienska lifvet, och vi vilja derföre meddela dem åt våra läsare. Den ena af de antydda pesonerna är marchese Pallavicini, en ifrig bigott; den andre är Ala Ponzoni, en itrig presthatare. Begge äro de väl kända i sitt fädernesland, ehuru de icke intaga någon alltför framstående plats i dess historia. En fransk familj, säger berättaren, blef anledning för mig att göra en tur ut till den bekanta parken i Pegli, nära Genua som tillhör den förre af dessa personer, marchese Pallavicini, hertig af Albambra och grand af Spanien. Den som icke sett denna park kan icke göra sig något riktigt begrepp om, hvad natur och konst i förening kunna åstadkomma, samt huru de kunna förmå den besökandes sinne, än att öfverväldigas af mäktiga intryck, än åter att försvinna bort i något, som ligger alldeles utom jorden, i en förtrollad, romantisk verld. På ett ställe kommer man genom en yppig natur till ett berg, samt går genom en trång gång in i berget, ledd af en förare med tändt bloss. Efter en kort vandring släcker han plötsligt ljuset, och tillochmed sedan den första teatereffekt-artade öfverraskningen är förbi, återstår det dock nog för att uppfylla minnet med obeskrifligt sköna bilder. Från en öppning i berget, hvilken man icke kan varseblifva, nedfaller ett svagt dagsljus ofver en sjö, öfver hvilken ofantliga granitmassor hänga, liksom om de hotade att störta ned. Emellan detta hotfulla mörker ligger sjön i en sagolik, halfdunkel grönhet, och när man i den lilla båten ror in mellan klippstyckena i den oändliga stillheten, och i svagt ljus med dess färgspel, bort till det grekiska templet, som är uppfördt derstädes, så är det som om man skulle besöka alla mythens gudomligheter. Jag vill dock icke försöka att lemna en fullständig skildring af denna park. — Då vi kommo tillbaka och hade besett templet och pyramiden, yttrade den franska damen i mitt säliskap, att hon skulle ha lust att lära känna parkens egare, emedan en person, som hade anlagt sådant, måste vara utmärkt genom smak och bildning. Jag erhöll icke tid att förklara för henne det tviflande leende, som sväfvade på mina läppar, ty hennes önskan blef ögonblickligen uppfylld, i det en gammal mager man, klädd i en losliten rock, och med en smutsig hatt på hufvudet, med snabba steg kom gående från en sidoall6. Han talade högt för sig sjelf. Jag återkallade honom plötsligt till den yttre verlden, i det jag presenterade den franska damen för honom. Han stirrade öf