Göteborgsposten – 15 mars 1861, sida 3

capitulerat, så att nu mera ej en tumsbredd ord finnes qvar i Bourbonernas ego af det and, som de så utsugade och förtryckte; och utt ståthållaren öfver Polen, furst Gortschakoftt nåst öppet medgifva, det rörelsen gripit hela Polen. Man kan ej låta bli att kasta en slick på Italien, då man läser detta sista tillcännagifvande, och dervid fråga sig: skall itgången at rörelsen i Polen bli lika med len i Italien? skall utgången af rörelsen i Ungern bli lika med den i Italien? Man yckes väl vara djerf i sitt tal, då man ntalar ens möjligheten af ett sådant resultat, lå man vet, att Ryssland och Österrike äro båda stora militärstater. Men man trodde så ifven, då talet kom på Italien. Man ansåg talienarne utgöra ett för slappt och depraveradt slägte, att ega nödig kraft för befrielsestridens utkämpande, men ,det gick indå, och italienarne intaga i närvarande stund en hållning, så oförskräckt och värdig, att den tillvinner sig hela Europas aktning, för att icke säga beundran. Ungrarne, Sydslaverna och Polackarne deremot äro alla kraftiga och krigiska folk. Deras vaggvisor i lindan hafva utgjorts af stolta sånger öfver deras forna storhet eller klagande utbrott af harm öfver det närvarande förtrycket. Måste i Syditalien en ny ande inblåsas i det slappa folket, förefinnes deremot i Ungern och Polen all nödig kraft. Vare sig buru som helst, säkert år dock, att hvarje frihetsväns blickar skola med det varmaste deltagande och de litligaste önskningar om framgång vara riktade på de hjeltemodiga ungrarne och polackarne. KEtt är dock nödigt för deras saks seger, att såväl den ungerske som den polske bonden må tillförsäkras om den frihet, som han eger rättighet att fordra. Ungerns och Polens olycka har hittills varit, att deras frihetsstrider uti de båda folkens ståndsoch rangskilnader inneburit fröet till sitt nederlag, på samma gång dessa skilnader inom länderna gifvit de stora grannarne anledning att — intervenera. Men de båda undertryckta nationaliteternas hela hållning nu tyckes utvisa, att de slutligen förvärtvat sig politisk klokhet. Från Warschau skrifves under d. 7 d:s, all många höga ryska militärer och embetsmän skicka sina familjer till utlandet, under det att på de sista dagarne en mängd militär sammandragits derstädes, så all nu väl 25,000 man äro samlade i Warschau. — Allmänheten hade ännu ej aflayt sin sorgdrägt. — En komite hade nedsattis, för alt uppresa en minnesvård åt dem, som fallit den 27 febr., och lemnat uuderstöd åt deras efterlemnade anförvandter. — Den 9:de d:s kl. 10 f. m. skulle med erkebiskopeus bifall i alla Warschaus katolska kyrkor liktidigt firas en sorgegudstjenst för dem som fallit d. 27:de. Likaledes skulle samma dag och timme i de evangeliska kyrkorna af augsburgska och reformerta bekännelserna samt i alla dervarande synagoger hållas bön för de fallna. I tidningen Czas finner man följande rörande berättelse trån Warschau, daterad d. 2 mars: De med svarta kanter försedda tidningarne offentliggjorde programmet för begrafningshögtidligheten. Då komiten till bestridande af begrafuingskostnaderna föranstalvade om en kollekt, insamlades dessa penningar utan vidare i hattar på gatan. Jag såg en tiggare gifva några groschen, hvilka han kort förut erhållit i almosa. Penningar inflöto i mängd. Insamlingen uppgick till 40,000 siltverrubel (1 rubel c:a 2: 84), och då begraftningen ej kostade ett öre, emedan ingen ville mottaga någon aflöning, så har den influtna summan afsatts för ett annat, ännu ej bestämdt ändamål. I dag har begrafningen försiggått i enlighet med programmet. Frid öfver våra oskyldigt mördade bröders själar! Hela staden, d. v. 8. 159,000 menniskor, beledsagade de d. 27 febr. dödades jordiska qvarlefvor. Erkebiskopen förrättade likbegängelsen, tvenne biskopar åtföljde de fem likkistorna. Folket bar adelsmännens lik, adelsmän buro de fallna handtverkarnes. Alla männer och qvinnor voro klädda i djup sorgdrägt och från alla fönster vajade med sorgflor öfverdragna flaggor. — Det är ej gerna möjligt att utan deltagande och rörelse läsa denna skildring, detta nya bevis på att äfven Polen utstöter ett skri af smärta, liksom Italien för ej så länge sedan gjorde. Men Italien hade på sin sida mot dem, som aftvingade det dessa skri af smärta, mäktiga bunds