Göteborgsposten – 13 mars 1861, sida 1

———L mm A vvnsmmmvsuvv gens återstående fragment af den sista tanden ännu fanns qvar. Nå, detta är då ingenting vigtigt och icke heller det att högstdensamma gumman frågade sin lifmedikus, som hade ordinerat ett kallt fotbad, om hon icke kunde få intaga en glace i stället. Men vänta, ska ni få höra! Ni känner Rosendal, detta för tjusande feslott, denna Carl Johans kostbara ide på kongl. djurgården, i hvilken så stora kapitaler äro nedlagda vid jemnandet af dal och höjd, vid utoch ifyllningar etc., så stora alt man icke törs nämna det; nåväl, detta Rosendal skall säljas. Förmodligen skola dryaderna i de vackra lunderna gråta hela den stora porfyrurnan full med sina sorgsna ögons bittervatten, då de spörja hvad som är fråga om, och talltrastarne skola sjunga klagovisor ofver vederbörandes åtgärder. Ja, samtlige naturandarne i den sköna nejden bilda ett Carl-Johans-förbund for att upprätthålla pieteten för den store konungen och, medan torbundet i Upsala gör allt sitt till för att uträkna storheten i denne konungs krig och fred samt politiska planer, vill filialafdelningen vid Rosendal upprätthålla hans minne i de sköna gräsplanerna dersammastädes. Och det är ju vackert. Men det är icke vackert tycka vi, betagna af gammal rojalism, att försälja Siris hof till en doktor och det vore rent af ledsamt, om grosshandlare Svahn skulle få eganderätten till omförmälda Rosendals dryader. Det är en allmänt känd sanning att denne man är särdeles älskvärd och det vore således att förmoda, det äfven dessa naturmamseller at honom skulle med all hug och välvilja omfattas, men — en grosshandlare köpa Carl Johans lustslott — det är ingen sanning. Också lär nu ett nyare förslag mera betänkas, att nemligen skänka parkerna och alla anläggningarne till Svenska Trädgårdsföreningen, mot vilkor att denna inrättning med omsorg vårdar och underhåller dem. Detta vore en vinst för egaren till Rosendal, som således slipper att årligen påkosta 14,000 rdr till herrlighetens uppehållande och en vinst för Trädgårdsföreningen, som på senare tider gått mera framåt än förr, men som sett sig inskränkt till en alltför liten lokal bakom Davidssons paviljonger vid Drottninggatan. Sjelfva slottet kan sålunda och som sig bör fortfara att vara ett orubbadt bo för de kungliga, när de vilja begagna det under sina promenader på Djurgården eller under lustläger, nu för tiden allt oftare förekommande, på Ladugårdsgärdet. Ske alltså! Prins August -han reser och förlustar sig 1 Egypten och ser katarakter, gamla ruiner och dansande skönheter. Det är annat än sitta vid Lejonbacken och se hur man pålar sakta och väl vid norrströmskajen. Och de furstliga resebeskrifoingarne, som under form af utdrag ur bref meddelas i Posttidningen äro högst trefliga att läsa. Så korta och kanske outförda de än äro, behaga de oss likväl mer än för en tid sedan Robert von Kremers poetiska utflygter i Spanien och