Göteborgsposten – 9 mars 1861, sida 1

EEE RR AAA SE saker utföras, att han icke sätter i fråga att senast gå in på och understödja företag, vilka vi skulle betrakta såsom varande åtninstone hundrade år framom våra nuvarande krafter. Det finnes i Förenta Staternas vestra del mn stad, hvilken tillochmed amerikanarnpe sjolfva stundom påpeka såsom någonting högst örvånansvärdt, och denna är Chicago vid sjön Michigan. Längs en storartad jernväg inkommer man ibland en samling af gator och torg som tyckas upptaga föga mindre rum, än åtskilliga af Europas större hufvudstäder, och man underrättas om, att den har uppstått efter julirevolutionens utbrott i Europa. Och det är icke någon otymphg hopgyttring af wigwams eller blockhus, utan en stad med höga och eleganta byggnader, med kyrkor, senatshus och andra stora offentliga byggnader. Långa terasser af prydliga boningar, med utsigt åt sjön, bevittna tillvaron af en rik och förfinad klass bland befolkningen. Nå väl, intet af allt detta fanus der önnu år 1830. Då man hör stadens historia sedan femton å aderton år tillbaka omtalas, så fin-ner man, att den då endast kunde skryta med att vara en handelsstation med ett litet fäste. En resande, som beskrifvit denna stad, hade der blitvit införd hos en medelålders borgare, hvars hustru i sin ungdom derstädes hade genomgått åtskilliga romantiska faror tillsammans med sin fader, hvilken då var enda köpmannen på stället samt utbytte varor med indianerna. j Denna stad hade tillväxt till en vistelseort för mer än hundratusen personer, då invånarne blefvo uppmärksamma på evt radikalt fel, som blifvit begånget vid dess anläggning. Den hade nemligen blifvit anlagd på en slätt, som sluttade så obetydligt mot sjön, att det icke fanns tillräckligt ntfall för att afleda vattnet från staden. Man började känna olägenheter deraf, samt beklagade sig derofver med den undergifvenhet, som man vanligen beqvämer sig till, då on olägenhet synes vara ohjelplig. Men oligenheten, ja tillochmed faran för helsa och lit fortfor det oaktadt; och då slutligen någon förmenade, att saken kunde alhjelpas, så insåg man och erkände genast vigten deraf. Med ett ord — för att göra en lång historia kort — stadens styrelse lyssnade villigt till ett förslag att lyfta upp hela staden till en höjd af från fyra till sex fot allt efter de olika stadsdelarnes behof, ge nom hvilken åtgärd det bevisades, att tillräckligt utfall för vattnets behöriga afledande skulle komma att erhållas. Här hos oss skullc man anse en ingeniör för chimeriskt djert som skulle tänka på ett sådant företag säsom möjligt, men det tyckes icke såsom skulle man i Chicago med någon slags förvåning alls be traktat den man, som först föreslog att sålunde lyfta upp hela staden i höjden. Man ansåg saken så föga besynnerlig, att den nyssnämnd: resanden, då han i fjor besökte staden, icke kunde förskaffa sig vidare underrättelse on upphofsmannen till denna plan, än att ha: Ihetat Brown. Man grep sig hastigt och lu Istigt an med saken, ty amerikanarne anställ; licke, såsom vi, betraktelser och funderinga löfver arbeten, som först deras efterkommandt li ett annat århundrade skola utföra. Seda Ide en gång fått klart för sig, att det just va