Göteborgsposten – 9 mars 1861, sida 1

— Vi skola mörda de skårkarne ! skrek Nicolas. — Låt oss sätta eld på hela butiken! tjöt Augereau. — Skola vi väl låta på detta sätt bestjäla oss, utan att knäcka halsen på de kanaljorna! tillade Jean och stampade häftigt i golfvet. Saint-Jean hade hållit sig på afstånd alltifrån oväsendets början, men hade dock med den lifligaste uppmärksamhet följt de unga bedragna männens handlingssätt. När man anmälte den ryktbare spelaren Bambonlis ankomst och tumultet stillades, hade Saint-Jean närmat sig den rasande gruppen. Han hade ej förlorat ett ord af hvad som sagts. Säkerligen dömande af de unga männens hetta, att de skulle låta hänföra sig genom våldsamheten i de känslor, som upprörde dem, ställde han sig emellan dem och de spelande. — Mina herrar, sade han och helsade mycket artigt, viljen j tillåta mig gifva er ett godt råd? — Hä? inföll Michel och vände sig om. — Hvad vill ni? Hvad har ni med oss att göra? skrek Augereau och trädde fram, Vill ni försvara de der skurkarne ? — Tvärtom, min herre, svarade Saint-Jean, ty jag vet, att j han fullkomligt rätt. Jag såg, liksom ni, att bankören lät en kula falla. — Jag påstod ju det! utbrast Joachim.