Göteborgsposten – 5 mars 1861, sida 2

rykte, som senare skulle under en annan förvaltning bli densamma till del. Af dervarande spelares sätt och kläder skulle man aldrig kunnat tro annat, än det de ej hade någonting att förlora. Ställets livrå var eländets, utsväfningens, ja, brottets. Anblicken var frånstötande och likväl, så stor är passionens makt, antogo ansedda män af goda familjer en trasig förklädnad, för att få der tillbringa de feberaktiga timmar, som de egnade djefvulen, ställets furste. Denna salong kallades VEnfer (helfvetet) och gjorde fullt skäl för sitt namn. Det var isynnerhet det kända spelet biribi, som var på moden under en konungs regering, hvilken dock aldrig spelade sjelf. Biribibordet var alltid omringadt af en fyrdubbel led af girigt framsträckta hufvuden, och hundrade feberaktiga händer fingrade konvulsiviskt på kanterna af den gröna duken. Guld, silfver, sedlar blänkte här för ögonen på de spelande. Då vi införa er, läsare, på detta ställe, d. v. 8. kl. nära tolf på natten, voro rummen öfverfyllda med en orolig hop menniskor, hvilka bängåfvo sig åt spelets dämon. Flere af de personer, med hvilka vi gjort er bekant, hade stämt möte på detta förderfliga ställe. (Forts.)