Göteborgsposten – 2 mars 1861, sida 2

skulle jag ock beböfva tränga ända ned till jorlens inelfvor. — Du skulle dö, inföll färgaren lifligt. Din helsa är redan så uttömd. Bevara dig, att du en gång kan åter omfamna vår dotter. Jag skall följa er, hr Fouch. — Nej, svarade denne, er närvaro der, hvarthän jag skall begifva mig, skulle vara alldeles onyttig och kanhända skadlig, ty eder rörelse skulle säkerligen rubba mina planer, men ett vittne är mig dock nödvändigt... Fouche såg härvid på Gorain och Gervais; dessa vände med synbar förvirring bort ögonen. -— Om jag skulle följa med er! inföll Brune, — Åh, ni är den bästa menniska af alla! utbrast den sjuka. Har ni sett den lilla Rosa förut? frågade Fouch. — Flere gånger! svarade studenten. — Och ni skulle kunna ej allenast känna igen henne, utan äfven göra er igenkänd af henne? det är hufvudsaken. — Jag tror det. — Och jag är säker derom! inföll modren lifligt. Min dotter höll mycket af hr Brune, som aldrig kom hit till oss, utan att ha med sig namnam åt vårt barn. — Då mottager jag ert anbud, sade Fouch