Göteborgsposten – 27 februari 1861, sida 2

-— Det är ni, de Nohan! sade rådsherren hvars ansigte upplystes af ett lätt leende. Hvum är då min dotter? -— Hon ligger, svarade rådsherrens måg, och jag har begagnat detta tillfälle, för att gå och söka upp er. -Deri har ni gjort rätt, Armand. Jag behöfver mer än någonsin sc mig omgifven af uppriktiga och tillgifna vänner. De Nohan skakade på hufvudet. — Ack! sade han, jag inser bättre än någon annan, i hvilken sorglig belägenhet ert hus befinner sig; men min pligt fordrar dock, att jag öfvergifver er och lemnar er ensam ... — Ah, inföll de Niorres lugnt, ni har beslutat att resa? — Jag kommer just för att fråga er om huru jag skall göra, och jag skall handla efter edra råd. Ni känner hela den vördnadsfulla vänskap, hvarmed jag är fästad vid er, ni vet att mitt hjerta sväller af tacksamhet vid tanken på de många tillgifvenhetsbevis, ni gifvit mig, ni är, kort sagdt, min far, och vore det blott fråga om er ensam, skulle jag, äfven om ni förbjöde mig att vara qvar hos er, när faran hotar, dock i min varma tillgifvenhet finna nödig styrka att vara er olydig. Jag skulle nu gerna gifva tio år af mitt lif, för att det skulle tillåtas mig, att ej