Göteborgsposten – 26 februari 1861, sida 1

,skref den märkvårdiga not till sardinska re lgeringen, som han sedan lät offentliggöra, oc I hvari han sökte att härda södra och mellerst Iltaliens folk rävtigheten att anhålla om sa dinska regeringens bistånd samt dennes rä att, som den gjort, lemna bistånd. Denna not väckte som vi minnas e utomordentligt uppseende, samt framkallad många invändningar, icke blott trån deras sid som allud varit mindre vänliga mot friheten sak, utan äfven från många frihetsvånner sida. Lord Russell hade derigenom, sade mar gjort veklande den lära om non-intervention som redan begynte göra sig gällande inon den europeiska tolkrätten; han hade åter opp nat dörren tor interventionsprincipen; och ou man, tilläte en regering avt understödja et folk som satt sig upp emot sin förut bestå ende regering, huru kunde man då, trågad man bestrida en annan makt rätt att under stödja den regering mot hvilken det rest sig Åt bemötandet at dessa invändningar ha Englands utrikesminister egnat sivt törsta upp trädande i det nyss åter sammanträdda en gelska parlamentet. Vid debatten om svars adressen på drottningens trontal begagnade nemligen nägra af oppositionens ledare wuilltäl let att åter framdraga de otvanantydda be. skyllningarne mot lord Russells beteende, och denne besvarade dem i ett kraftigt och lysande tal, i hvilket han icke blott försvarade sina egna åtgärder utan äfven, såsom oss synes, framställde den enda, riktiga och törnuttiga betydelsen af non-interventuonsprincipen, utan hvars klara och bestämda fasthållande den lätt kan leda till för folkfribeten högst förderfliga följder, hvilka aldrig åsyftades vid dess uppstållande. Den grundsatts som lord Russel går ut ifrån, och hvilken, som vi ofvan antydt, ätven var den från hvilken non-interventionsprincipen först erhöll sitt ursprung, är den att regeringen och regeringsformen endast äro till såsom medel för ett folk att handhafva sina egna affärer, samt att det derföre är folkets ensak att bestämma om hvilken regering det vill hafva. Andra kunna hafva olika åsigter om ändamälsenligheten af det regeringssätt ett folk vill införa, än det sjelft har, men det är alla händelser folkets egen sak att bedöma muru det bast anser sig kunna se sina intressen till godo; och sä länge det icke hotar ågon annan stats rättigheter, så har ingen ätt att mot dess vilja påvvinga det någon innan slags regering än det sjelt vill. Ett olk står i detta afseende i samma ställning om en fullmyndig person i förhållande till ina medmenniskor, Han får och har rätt att köta sitt eget hushåll och sina enskilda affäer såsom honom för godt synes, så länge an derigeuom ej skadar någon annan än möjigtvis sig sjelt. Hans grannar kunna anse lans hushållning för dålig och oändamålsenig och så vidare, men det är dock hans enak, och de ha icke någon rätt, att, blott han cke gör dem något för när, tvinga honom tt ställa densamma efter andra principer. På