Göteborgsposten – 23 februari 1861, sida 1

BERN ARAER AS EER ARENAE REERAA tä isom mlle Rachel. — Hon var, som bekant, judinna samt af låg härkomst, men visade en så utomordentlig talang att hon, oaktadt sin bristfälliga bildning, redan vid sitt första uppvrädande straxt ingaf intrycket at en fulländad skådespelerska. Inom få månader hade jbon uppnått höjden af det rykte, som hon sedan så länge och så vål bibehöll, och hennes första uppträdande äå Frankrikes förnämsta skådeplats, Theätre frangais, framkallade en allmän sensation och beundran. Det var kort efter detta hennes inträde å Theatre franqais, som den nog allmänt kända historien om hennes älskvarda hämnd på en af konservatoriets lärare, mr Provost, inträffade. Då Rachel hade anmilt sig hos denne för att taga lektioner, hade han icke varit i stånd alt skåda djupet af de stora anlag, som lägo förborgade hos denna flicka med sitt smäktande och något sjukliga utseende, utan hade sagt åt henne: mitt kära barn, sälj hellre blommor. Kachel följde dock, som vi sett, icke hans råd, och hade som sagt en mycket hastig framgång på scenen. Då hon nu en afton hade spelat Hermione för ett ofverfullt hus under allmänna bifallsyttringar, öfverhopades hon vid styckets slut af ett sådant vlomsterregn, att hon efter förhängets nedfallande kunde tylla hela sin grekiska tunika med de nedkastade buketterna. Med dessa sprang hon då till den bakom kulisserna stående mr Provost samt ställde sig på knä framför honom och sade åt honom med behagligt koketteri: ,jag har följt ert råd hr Provost, jag har skaffat mig blommor. Vill ni icke köpa några! Hr Provost upplyfte leende den unga skådespelerskan samt uttalade sin glädje ofver att han så fullständigt hade misstagit sig. Tidningarne, målarne och bildhuggarne begynte nu att sysselsåtta sig med henne och de första kretsarne 1 societeten täflade om äran att få se mile nachel hos sig. Genast från början visade hon underligt nog icke den minsta forlägenhet vid sitt uppträdande i stora verlden, och alla hänrycktes af hennes naturliga behag och hennes fulländade smak, ehuru hon aldrig sökte att göra någon hemlighet af sin bristande bildning. — Det excentriska sätt på hvilket mlle Rachel lefde bragte henne, äfven om hon icke tre gånger i veckan skulle uppträdt på scenen beständigt inför allmänhetens ögon, och antalet anekdoter om hennes görande och låtande samt hennes yttranden och infall ökade sig med hvarje vecka, ty hennes excentricitet hade icke några gränser. Hon umgicks nästan alldeles icke med fruntimmer. Ilnyarien äå y gagner brukade han svara då man frågade henne om orsaken till hennes motvilja mot sitt eget kön. Hennes herr-umgänge var deremot så mycket vidsträcktare och berodde vanligtvis af ögonblickets nyck eller af ett besynnerligt tyckes kapriser. Hon letde på en furstlig fot, och hade stort nöje at alt visa sin kärlek till prakt i ett utsokt amöblement och i lysande ekipager. Sin ärelystnad sökte hon dock att tillfredsställa icke blott i ett kostsamt inrättande af hela sin hushållning, i sin samling af sällsynta konstsaker, i sitt dyrbara bibliotek, i sitt förträffliga hord och i utsöktheten af sin bordsservis, utan hon sökte äfven en tillfredsställelse för densamma i konsten att samla omkring sig