Göteborgsposten – 23 februari 1861, sida 1

Dessa öfverenskommelser voro tillräckliga, att betrygga Kyrkostatens säkerhet. Då Frankrike lät österrikarne stanna qvar i de garnisoner, som de innehade på det påfliga området, gjorde det ett oerhördt medgifvande; men det var af aktning och tillgifvenhet för påfven. Politiken kunde deraf lida; men kejsaren ställde det kyrkliga öfverhufvudets oberoende och värdighet högre än de politiska intressena. Öfverallt, der vår fana vajade, egde också ej det minsta intrång rum i den heliga stolens myndighet. Under det man slogs på slagfälten vid Magenta och Solferino för den italienska friheten, stördes den eviga stadens lugn ej ett ögonblick af alla de rop, som höjdes från alla sidor å halfön. Revolutionen, som störtade tronerna i Parma, Modena och Florens, skakade icke Vaticanen. Rom var på det djupaste upprördt i sin patriotism vid det kanondunder, som afgjorde det italienska fosterlandets öde. Men denna under Frankrikes fasta och skyddande hand tyglade rörelse var blott en ädel yttring af de sympatier, som striden ingaf, och hvilkas yttringar Frankrike ensamt bemödade sig om att moderera, på det de ej skulle urarta till någon kränkning eller blifva orsak till oro för Pius IX. Hvad gjorde nu Österrike härunder? Det uppgaf plötsligt alla åt dess vård anförtrodda platser. Detta var, vi äro derom öfvertygade, å dess sida icke någon beräkning, utan en i dess strategi grundad nödvändighet. Detta öfverilade uppgifvande af de fasta platserna måste dock medföra lätt anade följder. Österrikarnes ockupation hade uppretat patriotismens hela förbittring mot den påfliga regeringen ; deras aftåg lemnade platsernas auktuvriteter försvarslösa mot reaktionen af den så länge undertryckta nationalkänslan. De qvarlemnade en kraftlös auktoritet mot ett af hat uppfyldt folk. Romagnan gjorde derföre ingen revolution. Det behöfde ej återeröfra sitt oberoende, det förefann detsamma i österrikarnes tomma kaserner. Den trohet, hvarmed Frankrike fasthöll vid neutralitetsprincipen, dess energiska hållning i Rom, för att nedtysta de tacksamhetsyttringar, som gjordes det, så mycken omsigt, uppriktighet och sjelfförnekelse funno likväl icke sin lön i den påfliga regeringens vänliga tänkesätt, och i den utaf våra soldater bevakade Vaticanens omgifning framkallade Frankrikes segrar endast en illa dold migeräkning