Göteborgsposten – 22 februari 1861, sida 3

en ve HYPpen IK Sv oo RU TIV ER HMliln!Uupe nlidir tigare åtgärder, än mr Buchanan vågat eller velat tillgripa. Vi hafva nu tramiör oss den märkliga broschyren af (till namnet) Laguerronnicre. Den bärer titeln Frankrike, fom och Italien, men är ej utan åtskilligt ovigtligare fiasmakeri, hvarföre vi anse oss endast böra 1 ett, churu längre sammandrag här delgifva den åt våra läsare: I. I Europa beherrskar för närvarande en fråga alla andra, nemligen den italienska, och i sjelfva Italien omfattar elt intresse dess historia och öde, nemligen det italienska. Taget i anspråk såsom borgen och moderstad för kyrkans katolska enhet och tron, ettersträfvadt såsom haltöns nationala hufvudstad, förblef Rom vår tids vigtigaste och farligaste uppgilt. Det andliga påfvedömet kommer, gud vare lof! icke i fråga. Men påfvens verldsliga makt befinner sig i detta ögonblick i en kris, hvars vigt vi icke vilja förringa och hvars faror vi ej vilja underskatta. Såsom politisk fråga berör hon regeringarnes och folkens högsta intressen, såsom religiös tråga upplågar hon själarne, oroar de trogna sinnena och upprör sålunda mensklighetens lifskraftigaste och innersta elementer. Ur denna dubbla synpunkt antager allt, som afser det kyrkliga ötverhufvudets andliga oberoende, en universel karakter, hvilken befallande tager alla nationers, foörnämligast Frankrikes diplomati i anspråk. Hvilka äro nu orsakerna till denna kris? Ilvem har framkallat denna ödesdigra antagonism mellan påfvedömet och Italien? livem har utsätt misstroendet mellan Vaticanen och Tuilerierna? Ilvem är skulden, att påfven i denna stund står ensam, att han är söndrad irån den italienska rörelsen, hvars naturliga ledare han är, att han förlorat en del af sina stater? Ligger skulden hos den transka politiken? Har denna brustit i aktning, tillgifvenhet, uppriktighet, tålamod, sjelfuppofiring och omtänkswmnhet? Har kyrkans äldste son icke varit en vördsam och trogen son? En gång måste dock slutligen ansvarigheterna klart framträda och hvaren måste i det sorgtälligt uppställda öfvervägandet af fakta erhålla den andel, som honom tillkommer; den allmänna meningen kan derefter inse, hvilka de äro, hvars förbländning eller beräkning bragt påfveus verldsliga makt på den punkt, der den nu står, och hvilka de äro deremot, hvars alltid högsinnade ansträngningar och städse törsmådda rådslag skulle kunnat bibehålla och befästa densamma. 1V. Revolutionens nederlag under Roms murar och den italienska nationalitetens nedeilag på Novaras slagfält hade från Ticino vill Adriatiska Hatvet endast utbredt träldomens sorgbundna tystnad; den påfliga regeringens eget förhållande, hennes härdnackade vägran att införa reformer och hennes sympatier för Osterrike bidrogo till forökandet ar den italienska patriotismens fruktan. Det nationala frihetsverket bedrets derföre genom hemliga sällskaper och sammansvärjningar; de berättigade frihetssträfvandena blandade sig med de sammansvurnas komplotter: Italien var en härd, beredd till alla uppresningar. Det hotade oupphörligt Iuropas ired med ett plötsligt och truktansvärdt utbrott. Den italienska frågan, som sedan ett halft sekel tillbaka upptager diplomatien, var oundviklig. Tvenne högre tressen aftecknade sig redan tydligare i denna strid: det nationela oberoendet, som fordrades af ett törslatvadt folk, hvilket dock kunde framlägga inför Europa sin oförgängliga rätt; påtvedömets, som hotades af revolutionen och sedan tio ärhundraden tillbaka varit antörtrodt åt Frankrikes skydd. Hvilken var, gentemot dessa olika priuciper, värt lands ställning? Hvad var kejsarens pligt mot samvete och historia? Kunde han, såsom hutvudet för en herrskaretamilj, hvilken framgått ur skötet af 1789 års revolution och tvenne gånger genom nationens fria omröstning betrotts med en krona, lemna i sticket Italiens sak, hvilken han förefann i vår politiks traditioner, denna sak, som de mest folksinnade af våra konungar visat sig trogna? Ilade han icke, såsom katolik, såsom kyrkans äldste son, tilltölje af sin kronas titel och sin tillgifvenhet, genom en ärofull intervention förbundit sig, att försvara den suveräne påfvens andliga oberoende, som är garanteradt genom den heliga stolens verldsliga makt? Ursprunget och vilkoren for hans reg. ring gjorde honom i Europa till den italienska nationalitetens naturliga stöd; artvet från den monarki, som han återställde, haus personliga känslor och hans handlingar gjorde af honom den starkaste för den suveräne påltvens skakade tron. Genom att afsäga sig denna äro väraa trohet skulle han ha förnedrat sin kronas ära; han skulle blifvit otrogen sitt huses uppgitt, om han godkänt denna träldom. Dessa båda angelägenheter togo hans uppmärksamhet lika i anspråk. Han kunde hvarken af blindt intresse för den heliga stolens lugn undertrycka den italienska frihetens ädla sträfvanuden, ej heller i halföns åsyn, som åter uppsvingade sig till rangen af en nation, undertrycka vaticanens gamla, vördnadsvärda störhet. V. Att akta Italien i dess oberoende och skydda påfvedömet i dess verldsliga makt, var alltsa det dubbla mål, som den kejserliga politiken måste foresätta sig. Mellan dessa båda genom missförstånd oeniga makter, hvilka, retade af vissa minnen, sedan ett halft århundrade tillbaka — med undantag af de lysande dagar, som började Pius IX:s pontifikat — hvarken tycktes ha gemensamma mål eller förhoppningar: i ellan det hotade nåtvedöomet och Italien.