Göteborgsposten – 22 februari 1861, sida 3

råd, i hvilket lifligt bestreds att fästningen längre skulle kunna försvara sig, ehuru man dock till sist beslöt, att forilura med det heta arbetet. Få italienare funnos ännu qvar; kärnan af besättningen bestod nästan uteslutande endast af tyska och schweiziska legoknektar samt franska och belgiska legitimister. Af innevånarne funnos ej tvåtusen qvar på stället, och dessa bodde i källrar och klosterhvalf. Sålunda försvarade man sig ända till d. 12:te, hvarefter de tfortärliga krutexplosionerna drefvo till kapitulation. Den 13 Febr. besatte piemontesarne fästningsverken. Cialdini hade ställt ett italienskt krigsskepp till konungens förfogande; men då detta tförub varit neapolitanskt, afböjde konungen anbudet; han skulle gerna velat gå ombord på en spanior, men då Cialdini med bestämdhet yrkade, att spanska flaggan skulle vid aftåget alldeles lemnas ur spelet, så måste han hbestämma sig för den franska Aonuette. kEnligt en Triester tidning var redan d. 5 Febr. bombarderingens verkan förfärlig; mer än tvåhundra hus, fyra kyrkor, teatern och rådhuset lågo då redan i spillror; då bodde i de stadsdelar, som voro mest ntsatta för elden, redan ingen mera och gatorna voro till förhindrande af all passage spärrade med militärpiketer. — I Neapel och de neapolitanska provinserna helsades Gaötas kapitulation och konung Frans aftåg med jubel, och invånarne anordnade glädjefester. Det finnes få, som ej antaga för säkert af de tecken som visat sig, alt romerska frågan med hvarje dag rycker närmare sin lösning, isynnerhet som oftanämnde broschyr at Laguerronniere otvetydigt angifver kejsarens ställning 1 denna fråga och anvisar för den, som förstår läsa mellan raderna, att han beslutat uppgifva påfven, hvad angår dennes verldsliga makt, och se till att hans person blott hålles okränkt. Vi ha redan, i sammanhang härmed, nämnt, att underhandlingar pågå mellan Sardinien och Rom, Det anses nu för säkert, att konung Viktor Emanuel tagit första steget till forsoning. Den transaktion, konungen foreslagit påfven, skall ha följande grundvalar: absolut frihet for kyrkan i Italien, afskaffande af alla konkordater och att påfven skulle utnämna alla biskopar och prester. Vi anföra dessa gissningar, för hvilkas sanningsenlighet man ej kan gåi godo, såsom bevis på opinionens afgjorda stämning i denna fråga. Derjemte säges att general Goyons ställning till påfliga regeringen blifvit alldeles olidlig. Han stöter öfverallt på misstroende och häftiga uppträden ha nyligen egt rum inom påfliga ministåriet mellan honom och de Merode, hvarvid mycket skarpa uttryck och starka personligheter förekommo. — Från Paris skrifves, att adressdiskussionen börjades i tisdags. Åtta medlemmar af utskottet äro gynsamt stämda för Italien, så att amendement till förmån för Rom svårligen skall gå igenom. Österrikiska regeringen säges ha allt i ordning, för att, om ungrarne fortfara med sin envishet att opponera sig mot regeringen, genast förklara Ungern i belägringstillstånd. Redan när det nu af ungrarne protesterade kejserliga reskriptet afgick från Wien, lågo 30,000 man icke-ungerska trupper på andra sidan Leitha, och sedan dess ha 4,000 man posterats längs den måhriskt-österrikiskt-steyerska gränsen. Regeringen tvekar dock och vet ej, huru hon skall göra. Hon vill gerna förfara strängt, men fruktar för de möjliga följderna, som skulle kunna bli en allmän, häftigt uppblossande revolution; och hon vill ej på något vilkor gifva ungrarne tillbaka de begärda lagarne af 1848, emedan hon vet att hon äfven 1 detta fall hotas af den största fara. Detta inse de ungerska öfvergespanerna och hafva nu, för att göra ett sista försök till lörekommande af sammandrabbningen, anmodat ungerns primas, att ännu en gång vända sig personhgen till kejsaren, för att bedja honom hålla fast vid 1848 års lagar och inkalla land.dagen till Pesth i st. f. till Ofen. Primas har öfvertagit uppdraget. Man känner nå sig. att detta troligen är sista be