sakning. Lingt ifrån att hafva kommit fram med något sådant, hafva vi tvertom yrkat att kårerna, för att lemna samhället bevis på att intet samhällsvådligt kunde komma i fråga, borde anhålla om regeringens gillande och godkännande af deras förehafvande, samt utbedja sig att regeringen ville tillsätta deras bataljonschefer. Det är möjligt att Postoch Inrikes Tidningarne icke anse en sädan kårernas ställning inom samhället innebära efter dess åsigt tillräckliga garantier. Derom kunna de och vi kanske ha olika åsigter, men deraf, att vi anse andra garantie rför tillräckliga än dem de önska, följer dock icke att vi, såsom de påstå, velat ignorera samhället och nationen. Så hänger det tillsamman med vårt sofisteri och våra samhällsupplösande teorier. Postoch Inrikes-Tidningarne finna det högst eget, att vi bredvid de satser, den trott sig finna hos oss, förnyade gånger upprepa att folket och regeringsmakten här i landet lyckligtvis med förtroende kunna sluta sig till hvarandra. Hade Postoch Inrikes-Tidningarne — i stället för att först ur sin egen fantasi tillskapa åt oss teorier, som vi aldrig uttalat, och sedan förvåna sig öfver att vi komma fram med påståenden så stridande emot dessa — gått ut ifrån det antagandet, att det dock kunde vara möjligt, att vi ej vore helt och hållet oförnuftiga och tanklösa, så hade detta kunnat vara dem en antydan om att tänka efter, huruvida det icke vore möjligt att, i stället för de åsigter hon nu inbillat sig finna hos oss, i våra uttryck inlägga en menirg, hvarigenom de kunnat förenas med det öfriga till enhet i medvetandet. Vi vilja nu vända oss till Postoch Inrikes-Tidningarnes egna åsigter om den ställning de frivilliga skarpskyttekårerna böra intaga i samhället. De grunda sig på den enligt Postoch Inrikes-Tidningarnes mening enda riktiga teorien om samhällsorganisationen. Denna teori åter innebäres i tvenne latinska och en svensk sats, hvilka af Postoch Inrikes-Tidningarne betraktas såsom oomkullstötliga axiomer. Dessa trenne satser äro: den första , Salus rei publicae suprema lex esto, d. v. s. samhällets välfärd står ötver all annan lag, den andra , Inter arma silent leges, d. v. s. ibland beväpnade män kunna lagarne icke upprätthållas, och den tredje, som vi icke behöfva öfversåtta, ,atlt samhället icke kan eller får ensamt lita på någons goda vilja. Ur den första af dessa satser sluta nu Postoch Inrikes-Tidningarne temligen följdriktigt, att alla andra konsiderationer måste stå tillbaka för hänsynen till den skada, samhället möjligen kan, ifall något missbruk eger rum, blifva uisatt för, samt sedan ur de tvenne andra, att ingen annan garanti mot ett sådant missbruk finnes än den, att lagens verkställare skola vara alla andra öfvermåktiga. För att dock dessa sjelfva icke skola sätta samhället i fara, skola de åter vara ansvariga för folket, d. v. s. de skola i sin tur vara underkastade garantier att de icke missbruka sin makt. Finnes