Göteborgsposten – 20 februari 1861, sida 2

— Tyst då! uppmanade Lefebvre. — Jag säger, att han är värdig att vara matros. Nu hade Danton hört; han log, då han fick se Mahurec. — Ah, min vän, sade han till sjömannen; ni känner således äfven hrr dHerbois och de Renneville ? — Om jag känner dem ?... Hvilken dumhet! ... ja, det vill säga, tillade matrosen och hemtade sig, jag menar: det vore kuriöst annars! Jag känner dem från skutbord, ser ni, och den förste, som säger ett ondt ord om dem . .. — Men ät då, afbröt Lefebvre och drog sin vän i kavajen. — Låt bli, du! sade Mahurec och stötte tillbaka soldaten; du hör ju, att det är fråga om mina löjtnanter, och Mahurec finnes närvarande, färdig att ge ett glatt lag åt den, som vågar lägga upp med bredsidan. Det är likväl icke allt, fortfor matrosen och lemnade sitt bord, för att placera sig midtemot Danton, ni har slösat med goda ord, ni; ni tycks mig vara så säker i kölgången som trots någon landtkrabba. Om jag fått riktigt reda på kråksången, äro mina löjtnanter i full vind med att segla in i hamnen, men minns mina ord: öppna ögonen coh kasta lodet neg i pölen och titta efter ankarplatsen !