Göteborgsposten – 20 februari 1861, sida 1

versättningen af ett nytt klassiskt verk, efte hvilket vi längta och trängta för att i denn opoetiska tid finna ännu en bekräftelse p epitetets orävtmätighet. Hur dumt man ta lar, icke besinnande i huru höga händer po esien handhafves, nu för tiden, då en fur ste täflar om akademiens pris, akademiens i hvars sekreterare låg möjligheten till ei öfverstekammarjunkare och serafimerriddare hvars medlemmar äro nästan mer excellense än snillen, men der i alla fall eho som ly ster kan försöka vinna lagern, antingen der stora som Sander och Thekla Knös hemför och på hvilken de ännu hvila, eller den min dre som Herman Bjursten nöjt sig med, in nan flammorna olyckligtvis förhärjade han: rykte. O, det skall icke blifva brist på poes hos oss, kreti och pleti skola skrifva den,in billande sig ega lika hög inspiration som da gens föredömen, excellenser skola prisa der högtidligt och bokhandlare skoia göra all för afsättningen i hopp om vasen. Lika ifrigt som Oscar Fredrik dyrka sångmön både till lands och vatten, lika nm tisk är han också för vetenskaperna och del tager flitigt 1 akademiers och sällskapssam mankomster. ÅAfven de mest prosaiska skol examina åhör han med intresse och uppmun: trar med sin blotta närvaro lärarne och lär jungarne till fortsatta sträfvanden, såvida har icke af en händelse skrämmer de svaga ur koncepterna. I Maria utmärkte sig en gosse särdeles för lyckliga gåtvor och flit, han var nästan ett vnderbarn och de vid examen inbjudna honoratiores förvånades. En af dessa lät fråga hvad gossens far var och då del svarades att denne var anställd vid flottan, lät han under förklaring att han kunde just tro det invitera gossen till sig följande dagen. Det blef en väntan och längtan inom den fattiga konstapelsfamiljen i skinnarviksbergen, man kunde hvarken äta eller sofva i ovisshetens ljufva hopp och dagen derpå var det lika när. Stor hjertklappning å söder, medan gossen uppehöll sig å norr — så länge. Slutligen kom det tillbaka, lyckobarnet, efter ett par timmars dröjsmål i tamburen, kom tillbaka från all herrligheten med — fyra rdr rmt i sedlar. För att i någon mån hämma allt det klander som på senaste åren i tilltagande grad träffat kungliga teatern, har man skalfat sig en liten basteori i uppsättandet af tidningen Affischen och en skarpskyttekår har der organiserat sig — och fått gevär af kronan. Ånnu räknar visst kåren icke mer än en medlem och kanske förblifver han ensam. Just derföre är det synd om honom och så mycket mer som han icke riktigt förstår att ladda, utan är det fara värdt att han en vacker dag faller för en kolfstöt af sitt eget vapen. Lyckligtvis har han icke långt till marken och man skall straxt finna att liten lefver än. Kotteriernas makt regerar på mindre teatern och den svaga sidan med sina glada melodier och ännu gladare kankanturer