Göteborgsposten – 20 februari 1861, sida 1

drifne kungens olycka, liksom vi icke bruka neka en sådan åt den simplaste cessionant, den der förfarit mer eller mindre bedrägligt. Hvad skall väl nu emellertid följa, skall på Bombas böner icke det mäktiga Vesuvius öfver-aska sakernas nya skick eller skall det helt fredligt blott tända sina rökoffer för den seger, som Garibaldi så hastigt beredt, men som Viktor Emanuel i långa dagar har att fullborda? Ar det möjligt att nu rölvare, som stjäla börsen, och munkar, som lura till sig samvetet, blifva alldeles hämmade i utöfvandet af sin industri, att det italienska folket, befriadt från sina lindakläden, kan tillväxa fritt i lyckliga anlag, utan att lockas bort af påfvens indulgentier, Mazzinis stämplingar och Madonnans barnsligheter, att det sköna landet, så rikt af Guds bästa gåfvor, icke mer kommer att ligga i träde; är det möjligt att nu i vår tid Italien blir lika fritt som det är skönt, lika väl vårdadt af menniskor som det är gynnadt af gudarne, då skall Gaötas fall vara ett ämne till jubel icke blott i dagens utan i mensklighetens krönika. Medan friheten gör sina storverk vid Medelhafvets strand, roar sig fruntimmersemancipationen i sin mån på det frusna Agnefit. Damerna ha rest sig för att resa en minnesvård åt kung Oscar, men då de vilja att den skall bestå i en bronsstaty på torget, mena de klokare att detia är dumt och att fruntimmerna skola använda pengarne, som måännernas välvilja lägger i deras nålfat, till något välgörande ändamål. Dessutom är det någonting underligt, ja kanske understucket med damernas namn som stå tecknade under inbjudningsadressen, och man vet icke hvar man har den skrifkunniga Octavia, om hon handlar på egen drift eller på hemlig hög befallning. För min del tycker jag aw hon och hennes statyälskande kamrater gerna kunna få hållas med en tolfskillingsinsamling. De svenska qvinnor, som i liflig känsla af sin emancipation och sin lyckliga myndighet komma till offerkistan, äro troligen lika lätt räknade som deras tolfskillingar, så att statyn, icke större än deras egen storhet, ej skall åstadkomma någon förargelseväckande uppmärksamhet hos folk som i det nyttigas och välgörandets tjenst äro fardiga till bildstorm. Är det återigen icke Octavias, Wilhelminas och deras konsorters egna fria utan blott ödmjukast underdåniga vilja, att på ett eller annat sätt uppställa en minnesvård åt framlidne kungen, så kan ju, när mystifikationen är röjd, samma välvilliga hand, som ledt dem till en misslyckad åtgärd, äfven vara så god och mäktig i de svaga damerna att deras tolfskillingar förvandlas till dukater och deras drömda staty vips står der helgjuten och färdig, alla fromma och fria qvinnor till beständig glädje och alla Herthas recensenter till varnagel. Ja, så går det till slut. Oscar Fredrik, ett namn inom litteraturen, lika odödligt som svenska flottans minnen eller som Herders Cid på svenska, säges sysselsätta sina lediga stunder med öfRR