Göteborgsposten – 19 februari 1861, sida 1

gick det sålunda till; att jorden först utschaktades under byggnadens hela grundplan och ett godt stycke derutöfver på alla sidor. På den jämnt afplanade bottnen nedlades, med mellanrum af sex fot, längs efter byggnadens hela längd ett lag af påltimmer, skrädt på öfra kanten. Ofvanpå detta lades, vinkelrätt deremot och med samma inbördes afstånd, det andra laget af vederböorligen skrädt timmer och häruppå åter det tredje laget, skrädt på nedra kanten, midt öfver stockarna i understa laget. Det hela sammannaglades omsorgsfullt. De sålunda bildade rutorna af sex tot i fyrkant fylldes med ren lera, som med omsorg puddlades, och denna lerfyllning fortsattes till en höjd af minst !V, tot öfver rostens öfverkant. På den atjämnade och väl hopstampade ytan af lera, utbreddes ett lag strid grof sand till omkring två fots höjd. Härefter uppställdes pålkranen sålunda, att den 5 fot långa dockan at hårdt träd, i nedra ändan cirka 8 tum i fyrkant, förnyade gånger neddrefs midt i en hvar af rostens rutor, under oupphörligt påtyllande af sand. Första slaget al hejaren genomträngde det efter utseendet så fasta sandlagret och neddret dockan till ett djup som endast kan förklaras genom den nyss forut omtalade ofantliga kraft, hvilken utvecklas och sättes i verksamhet, då en så tung och hård kropp, som den af tackjern gjutna hejaren, faller äfven från den ringa höjden af 4 till 5 fot. Sedan påldockan nu neddritvits till ett djup, som för öfrigt med lämplig anstali för återuppdragningen efter behag kan ökas, genom användande af en längre docka, blef denna återigen uppdragen; hålet, hvilket genast hade täamligen skarpa kanter, fylldes helt och hållet med sand, som väl hopstampades. Pålkranen sattes ånyo i gång; men verkningarna al hejarens slag voro redan märkbart mindre; och ju längre man höll på på samma sätt, dess långsammare gick dockan ned, och snart nog blet det alldeles omöjligt att neddrifva den till något större djup. För att göra sig säker om ett jämnt sidotryck och törekomma den vattensjuka jordens benägenhet att jäsa upp och lyfta sandlagret, fortsattes icke pålningen i samma runla så länge som sand ännu kunde der neddrifvas ; men sedan äfven den andra rutraden blitvit halfpålad, återgick man till den första, och upphörde icke förr än hejarens verkan inskränkte sig till att hårdare sammanpacka den sist påskyfflade sanden. Någon gång fanns det nödigt att äfven tredje gången återkomma till någon enskild ruta; men också var bottnen under en del af skolhuset af allra uslaste beskaffenhet, der den gamla vallgrafven vuxit igen genom afsättning af gyttja efter ruttnade vegetabilier. Vid de särdeles upplysande profpålninsar, som under loppet af sommaren gång efter annan anställdes, visade sig vid jordens ippgräfvande till sandpålarnas blottande; dels att sanden alls icke blandat sig med leran, så att den än mindre kunde komma i