Göteborgsposten – 18 februari 1861, sida 1

de halfflytande ämnena i en i samma mån högre grad som de närma sig de fasta kropparnas natur, Exempel härpå erbjuda sig olverallt, och skulle någon vän at pålning med spiror icke, af hvad här blifvit sagdt, hatva blifvit fullt ötvertygad om den liggande spirans företräde framtör den upprättstående, der fråga är om grundläggning i härvarande jordmån; så må han försoka om hejaren i hans pålkran kan likaså väl neddrifva en liggande spira, som en på ända rest, eller om ens en ospetsad påle går lika lätt ned som en tillspetsad. Härpå beror det liggande rostverkets genom tvåhundraårig erfarenhet tulltygade stora värde och det är också häri man har att söka orsaken till sandens oersättlighet såsom grundläggningsmaterial. Ty sanden flyter på muddret; man må finna detta uttryck aldrig så så sårande; saken kan ej bjelpas. Det enskilda sandkornet kan icke sjunka ned i leran, icke i följd af olika specilik vigt, utan på grund af dess yttre form. Det har en allttör ringa absolut tyngd att denna skulle såsom rörelsekraft kunna öfvervinna det motstånd, som dess jemförelsevis stora yta föranleder vid genomträngandet. Bredvid detta af mudderleran uppburna sandkorn, lägra sig på samma sätt två andra, ofvanpå dessa hvilar ett tjerde at dem uppburet; talet ökas, men 1 samma mån fördelas tryckningen på en större yta, och sandhögen, äfven utbredd till ett sandlaser, blir liggande ofvanpå den lösa mudderJeran, den kan icke sjunka, den flyter! Exempel härpå behöfva icke länge sökas hvarken i stort eller i smått. Hvarheldst i uråldriga tider, i följd af ändrad strömsättning i de vattenmassor som då betäckte jordens yta, sand lagt sig på lermudder eller dy, för att nu framstå såsom sandsten på lerskiller eller stenkol, der finner man alltid att gränsen emellan sanden och leran är lika skarp och bestämd, som den är under våra gator, hvilkas fasthet väsendtligen beror derpå att stensättningen hvilar på ett ofta ganska tunnt sandlager, hvilket å sin sida uppbäres af den ösa leran. Häri ligger ock grunden till sandens stora användbarhet vid anläggning af vägar på lös botten. Man har nämligen härvid två hufvudsakliga ting att märka. Först skall leran eller gyttjan hindras från att tränga sig upp till ytan, förderfva vägen och göra en god del af derpå nedlagd möda och kostnad om intet. Här är sanden på sin rätta plats; att den är fin, skadar icke; endast den är strid och ren. Derefter skall åter ett lag bildas, som har nog fasthet och hårdhet att cke uppritvas eller sönderkrossas af vagnshjulen. Härtill är den fina sanden oduglig; oroft grus, n. b. väl dubbelharpadt, är här let allra bästa; i brist derpå får man slå sönler gråsten och macadamisera vägen eller helt och hållet stensätta den. Skulle man leremot kasta sanden å sido och lägga sitt pgentliga väglagningsämne, gruset, singeln eller den slagna stenen direkte på leran; så skulle man efter en eller annan källossning med bedröfvelse finna att alla dessa kostbara