Göteborgsposten – 18 februari 1861, sida 1

andra skärande, huggande eller stickande in strumenter, derför att den skarpa kant elle den fina spets hvarpå allting härvid beror genast skulle böja sig och ge efter. OcIl det är ingalunda den tyngsta, icke ens dei oförgängligaste metallen, som framför andr gör anspråk på att kallas den nyttigaste. Hålla vi oss nu mera uteslutande till de ämne, hvarmed man vid grundläggningen til nya packhuset har att göra, den mjuka, smi diga, med fin sand och vegetabilisk gyttj uppblandade mudderleran, torde det numer: vara lätt nog att utreda dess hithörande egen skaper. Den stora vattenhalten, som enlig lerans natur med stor kraft qvarhålles, ge den en särdeles ringa konsistens; den är viss icke någon fast kropp och man skulle hög ligen misstaga sig, om man vid byggnadei på dylik grund behandlade den på samm: sätt som grus, sand eller hård vattenfri ler jord. Men är den icke fast, så är icke helle: flytande som vatten, om den ock med mel eller mindre skäl kallas halflytande, och de torde vara lika oförståndigt att hysa några obestämda farhågor rörande dess framtida bortrinnande, som det röjer en stor oförsigtighet, ett djerft trotsande af framtida ansvar, om någon här använder pålar enligt på andra orter brukliga methoder, der den tillspetsade och jernskodda pålen med stor möda neddrifves några fot i ett fast jordlager af ofvannämnda beskaffenhet och hvilar derpå lika fast som en pelare på sin fot af granit. Om vår mudderleras natur och beskaffenhet, kan man icke med säkerhet dömma efter på andra ställen gjorda rön och i vetenskapliga arbeten får man icke veta raycket derom. Visst är emellertid, att de halffiytande kropparne, stående midt emellan de fasta och flytande, måste hafva någon andel, större eller mindre, i hvarderas egenskaper; erfarenheten får i hvarje särskildt fall bestämma huru mycket! — Hvad nu först angår den nyss omtalade egenskapen hos flytande ämnen, att deri nedsänkta kroppar af mindre egentlig vigt flyta upp till ytan hastigt eller långsamt alltefter omständigheten; så visar det sig snart, att detta i vida mindre grad äger rum vid de halfflytande, och de behöfva icke vara i besittning af någon särdeles stor seghet, för att fullständigt dela de fasta kropparnas totala oförmåga i detta hänseende. Den mest öfvade simmare är hjelpoch rådlös, om det ämne han skulle simma i vore dy eller mudder; och lyckas han icke att från början hålla sg ofvanpå, sjunker han långsamt men säkert, och han kan ingalunda räkna på att på samma sätt som i rent vatten kunna återigen arbeta sig upp till ytan, underhjelpt af menniskokroppens ringa specifika vigt. Och nog lär en korkkula nedstoppad i mudderleran lika litet flyta upp igen, som om den i stället varit tung som bly. — Den egenskapen deremot, som vattnet och luften ehuru i ringare grad dela med de fasta kropparna, att göra ett motstånd mot andra kroppars inträngande, finnes, såsom man har att vänta, hos