Göteborgsposten – 16 februari 1861, sida 2

åskådaren går derifrån fullt öfvertygad att plåte flyter. En liten uppböjning af kanterna är till räcklig att göra densamma verkligen flytande Om nämligen dess form är sådan att den, innui den sjunkit så djupt att vattnet på något ställe stige öfver kanterna, redan har undanträngt en vatten. massa, som motsvarar dess hela (absoluta) tyngd så kan den icke sjunka längre, den måste di flyta. Och detta förhållande spelar till den grac hufvudrolen vid farkostens förmåga att flyta på vattnet, att man utan betänkande bygger ångbå. tar af jern och obetingadt föredrager det tung: ekvirket framför fur eller gran; ehuru hvar och en vet, att det af jern timrade fartyget ohjelpligt sjunker till hafvets botten när det fylles mec vatten, under det att den lätta båten flyter ofvanpå äfven efter kantringen, med kölen i vädret! Kastar man nu en blick på kapten Richerts påstående om spiror, använda till byggande af en flåte som skall uppbära tyngder i följd af sin förmåga att flyta på vattnet, att de, oberoende af den ställning man ger dem, måste bära lika mycket antingen de plaeeras horizontelt eller vertikalt; så faller oriktigheten deraf tydligen i ögonen. Det är visserligen sannt, att den på ända resta spiran stolt höjer sig öfver ytan af det djupa vatten, hvari den hålles sväfvande genom sin ringa cgentliga vigt, under det att densamma horisontelt liggande endast ett eller annat tum höjer sig öfver vattenytan; men samma kraft (utvecklad t. ex. derigenom att någon gör ett hopp ned på flåten), hvarigenom den i sednare fallet skulle sänkas något tum, skulle i det förra måhända sänka den dubbelt så många fot; och då den förstnämnda rörelsen i följd af vattnets tröghet att vika undan skulle gå långsamt och stadigt, går den sistnämnda i ett ögonblick. Men! — frågan är här icke om att bygga på vattnet; äfven der man är tvungen att bygga ? detta lättrörliga element. Att emellertid inflytandet af den fallande kroppens form äfven sträcker sig till ämnen, som hafva ett vida lösare sammanhang än de i egentlig mening flytande, visar den dagliga erfarenheten. Derpå beror fallskärmen, pappersdraken, kattens förmåga att utan skada falla från ansenliga höjder m. m. Snöflingan sänker sig så sakta till marken, då deremot hagelkornet faller med en vådlig hastighet — och likväl hafva de samma specifika vigt och båda flyta lika säkert på vattnets yta. Det fina kiseldammet, som nuppjagas af hästhofvarna och vagnshjulen, sväfvar länge i luften, ehuru det lika säkert sjunker till bottnen i stilla vatten, som den största gråsten. Roffågeln, som med utbredda vingar och framsträckt hals sväfvar ofvan molnen, sänker sig i nästa ögonblick med otrolig hastigbet ned till luftens lägre regioner med hopslagna vingar och näbbet riktadt mot jorden m. m. (Forts.)