Göteborgsposten – 16 februari 1861, sida 2

-jgoda beskaffenhet äga den styrka och varaktig L b het, som erfordras för byggnadens blifvande be stånd. Annorlunda blir förhållandet, då man så som här har att bygga i en jordmån som ge efter för tryckningen af en derpå hvilande tyngs genom att antingen vika undan eller samman pressas. I sådana fall måste en konstgjord grun beredas, om icke en der uppförd byggnad snar skall falla i ruiner, derigenom att dess tyngre de lar nedsjunka djupare, än de öfriga, skilja si från desamma och verka det helas sönderbry tande. Tages åter härvid i betraktande, att d krafter, som vid flytande kroppar verka en un I danskjutning eller vid fasta, men sammanpressba ra, en hopsjunkning, helt och hållet bestämma genom den på hvarje del af ytan verkande tryck ningen och äro deremot proportioncla, så blir de genast klart, att man i alla händelser framförallt bö söka att på en tillräckligt stor yta jämnt fördela bygg nadeng8 tyngd. Detta är principen för all förnuf tig artificiel grundläggning, materialet som der vid användes må vara träd, sand, kalkbruk elle annat. — Trädvirket, användt som liggande rost har stora fördelar; det flyter på mudderleran äfven efter hr Richerts stränga definition på or det flyta; det har, i förhållande till sin tyngs och sin massa, en stor fasthet, isynnerhet de bristning eller sönderslitning skulle komma i frå. ga; men olägenheterna äro stora och i ögoner fallande. — Materialet är dyrt ock blottstäldt för förruttnelse, och då äfven den gröfsta spira ha en ganska stor böjlighet, hvilken växer med längden, kan lätt inträffa att en på ändarna starkare belastad rost eller platform höjer sig på midten, och tvärtom. Sådant förekoms af våra gamla byggmästare genom tätpålning med korta stockändar, sammankilade inom en fast ram af Wermlands vrakmaster eller 12:tums bjelkar af bästa sort. Det var den stigande dyrheten på detta grofva virke, som förs föranledde mastträdens utbytande mot 12 å 10 tums bjelkar, och sedan till det fatala misstaget af den annars så utmärkte yngre Carlberg, att år 1784 vid uppförandet af en bod vid jernvågen låta förleda sig till att försöka den annorstädes brukliga pålningen med spiror. Från denna tilldragelse har man att räkna början till ett sorgligt tidskifte i vår stads offentliga byggnadshistoria, ett tidskifte som nu torde vara tämligen nära sitt slut. Vid mindre betydliga enskilda byggnader användes naturligtvis från början ett mindre kostsamt rostvirke, som under vexlande former, mer eller mindre väl pinnadt, med eller utan platform, intill sista tiderna bibehållit sig. De jämförelsevis få fall, der pålning i större skala användts vid enskilda hus här i staden ha stått vederbörande ganska dyrt; och der man alltjämt behöft skylla på klent och dåligt virke, under det att de uslaste vrakplankor och det sämsta påltimmer som kunnat anskaffas, efter utseendet straffllöst, blifvit användt till platformer och rostverk. Innan jag går längre i min framställning rörande sandpålningen, blir det nödigt att klart utreda rätta betydelsen af ordet flyta, hvars användande på sandens förhållande till det underliggande lösa jordlagret har så upprört min humane opponent, att han beskyllt mig för orimligt och oriktigt tal samt bristande insigter i den sak, som jag sjelf bragt under diskussion. Det har blifvit sagdt: det fysiska vilkoret för att en kropp skall kunna flyta, är att denna är (specifikt) lättare än det ämne, hvari den skall flyta; och jag vill icke bestrida att ordet flyta torde ursprungligen ha användts om vatten och andra flytande ämnen, för att utmärka en rörelse, och att det följaktligen, tillämpadt på fasta kroppar, egentligen skulle uttrycka deras egenskap att nedsänkta i en specifikt tyngre vätska höja sig till dess yta eller flyta upp. Men säkert är, att språkbruket har hållit sig till det alltid synbara slutresultatet, att kroppen blir liggande ofvanpå eller endast till en del nedsänkt i vattnet. — Att en kropp flyter på eller i vattnet är med ett ord att den icke sjunker. — Mcn detta flytandet, då ordet icke nyttjas i en mera vetenskaplig mening än att den af sunda vettet kan fattas, det kan lika väl bero derpå att vattnet, 7? följd af den på detsamma hvilande kropens form icke kan komma undan, som på denras ringa specifika (eller egentliga) vigt. Om en ernplåt nedsänkes i vatten på kant, så lärer len nog sjunka till bottnen lika hastigt som den yngsta kanonkula, men lägges den platt derpå, an sjunkandet ske så långsamt, att den otålige,