Göteborgsposten – 16 februari 1861, sida 1

Men i närvarande fall måste här finnas en allmänhet. Vi hänvända oss neml. un icke allenast till amatören, melomanen eller musikvännen; vi ställa vårt upprop till den stora allmänheten, inom hvilken, när all kommer omkring, det ändock bur en aning om musikens betydelse och en känsla af den välgörande makt hon utöfvar på sinnet, denna må nu yttra sig i en känslofull dilettants klassiska extas öfver en Becthoveusk sintoni eller i en lärpojkes trägna bemödanden att taga ut melodien till När Jag var prins utaf Arkadien! — Det är till denna, den stora allmänheien vi vända oss; ty det handlar om: huruvida nagon orkester skall finnas eller icke vid teatern i rikets andra stad. Det är med en känsla at glädje, aut icke säga stolthet, man besöker vär Nya Teater, och icke minst bidrager dertill den nuvaraude förträltiliga orkestern, som bildats och inöfvats al var utmärkte orkesterchef UCzapek, hvilken mången större stad skulle afundas oss. Man torde erinra sig aw balfva inkomsten af teaterns invigningsrepresentation var anslagen för en s k. orkesterkassa, med hvilken atsågs avt i nödens stund bispringa de från utlandet bitförskritna orkesterimedlemmarne, hvilkas utkomst hufvudsakligen var grundad på saläret för deras medverkan i orkestern de aftuar, du föreställningar gatvos ä teatern. Genom etc antall at kommunism hos hr Edv. Stjernstrom gick dock uen ullamnade teaterkassan miste om häliven at ilrågavarande attons inkomst, och direktör Czapek iotvade derfore att arligen arrangera tvenne konserter till iorman för kassan. Denna skulle, förr än man förmodade, komma avt aulitas. Under den senaste Hoosiska teater-regimen inskränktes spelaftnarne till 1 å 2 i veckan, och nu — — nu stå Thalias portar ståugda och komma förmodligen att så förblitva måhända till nästk. September. kn följd häraf har emellertid varit den, ait den ringa tlod som fanns i kassan, gitvit vika for en ihärdig ebb, sa att i närvarande stund är kassan — for att begagna ett originalt svenskt ord — alldeles pank. Den af hr Czapek tör några veckor sedan anordnade konserten till formon för densamma besöktes at — 34 betalande personer utaf den musikälskande allmänheien. Försöket upprepas alltså icke mera af honom. Följden blir tördenskull, att ifrågavarande orkestermediemmar, hvilka icke kunna soutenera sig härstädes, bege sig härifrån, då deras kontrakt äro utlupna vid nästa månads slut, och dermed är det också slut med orkestern i Göteborg. Men så bör det dock icke vara, Göteborg kan och far icke vara utan orkester. För att ej tala om nesan af att aterlå ett sådant kapell, som fanns under salig Richters tid i gamla teatern, eller om möjligheten deraf, att publiken under mellanakterna skulle trakteras med klaver-föredrag ; men äfven vid många andra wulltällen: konserter och musikaliska uvillställningar (Harmoniska sällskapet t. ex. skulle då nödgas upphöra), är en orkester alldeles oumbärlig. Det skulle dessutom vara under var värdighet, att numera nöja oss med en mindre god och mindre fulltalig än den närvarande. Det är derfore icke mer oc icke mindre än en samhällsfraga för vår stad, att bibehålla orkestern i dess nuvarande skick, och sådant kan ske derigenom att allmänheten, ,den musikälskande allmänheten, för att rädda stadens renommee, talrikt besöker den konsert, som till förmån för orkesterkassan i atton gifves å Nya Teatern. — Här är icke fråga om något tiggeri! Saken talar tillräckligt för sig sjelf. Mcn det är också tydligt, att den, som kan och vill betala något utöfver priset för sin biljett, gör gagn dermed. Sommaren är lång, och något säkert tillfälle till förtjenst för orkestermedlemmarne blir icke förrän nästa höst. Men huru vYmotEKIRDIE VETERANEN