Göteborgsposten – 12 februari 1861, sida 3

AVIR,g VV oe 2 BJULlyj PÅ VU vy IN: UVI: UCI ZV ev 1 beer I varjebanda. En äktenskapshistoria. St. Louis Bulletin berättar nedanstående historia, för hvars sanningsenlighet tidningen garanterar: John Hardwich, en fattig handtverkare i Pittsburg, beslöt under guldfebersperioden år 1853 att försöka sin lycka i det nya Eldorado. Han tog ett ömt farväl af sin hustru och sina två barn och begaf sig på resa, tagande vägen rundt om Kap Horn, Då han kom till San Francisko voro hans penningar slut, och han nödgades arbeta som daglönare en tid bortåt. Under denna tid lade han dagligen en liten del af sina inkomster å sido och hade ändtligen hopsamlat så mycket, att han kunde fortsätta sin resa till guldminorna. Här började han att gräfva på ett Claim i förening med en annan person, hade lyckan med sig och hoppades att inom kort kunna återvända hem med en liten förmögenhet. Detta hopp gick dock om intet, han insjuknade häftigt, sväfvade en lång tid mellan lif och död och då han åter tillfrisknade gjorde han den mindre angenäma upptäckten att hans värda kompanjon rymt med hela vinsten af deras mödor. Han blef nu mycket sorgsen, synnerligast emedan han nu ej kunde sända sin familj något understöd. Han började åter gräfva och arbeta, men hade en afgjord otur. Han skref ofta till sin hustru, men som hans bref aldrig kommo henne tillhanda, faller det af sig sjelf att han ej fick emottaga något svar. Han trodde då att hans hustru ej mera älskade honom och att hon vore glad öfver att vara honom qvitt, hvarföre han beslöt att qvarstanna i Kalifornien tills dess han blifvit en rik man. Efter någon tids förlopp började lyckan att åter le emot honom, och efter några år var vår handtverkare en mäkta rik man. Som hans hustru emellertid på trenne års tid ej afhört honom, trodde hon att han var död, utvandrade till St. Louis och gifte sig der med en annan, med hvilken hon lefde mycket lyckligt. Mathews var köpman, hade tur med sig och då han för ett par år sedan dog lemnade han sin hustru och deras tvenne barn (John Hardwichs barn voro döda) som han trodde utan stöd, men i besittning af en ganska vacker förmögenhet, hvars räntor gaf enkan och barnen mer än tillräckligt att lefva af. Ledsen på lifvet i Kalifornien återvände emellertid John Hardwich i somras landvägen till Staterna, efter att ha realiserat sina stora egendomar i Kalifornien. För icke så länge sedan ankom han till St. Louis, hvarest han tänkte uppehålla sig några dagar innan han fortsatte resan till Pittsburg. Då han en vacker morgon spatserade öfver torget fick han sigte på ett fruntimmer, hvars drag tycktes honom högst bekanta. Han följde efter henne till en bod, hvarest hon stannade för att inköpa något. John Hardwichs hjerta började att häftigt klappa. Var det möjligt? skulle det verkligen kunna vara Mary? . .. Hvad hade hon att göra i St. Louis? —han måste säkert ha misstagit sig. Men nu vände damen ansigtet emot honom, deras ögon möttes, och de utropade samtidigt: John Hardwich, så sannt jag Icfver är det icke han! — Mary, är det du? Jo, saken hade allt sin riktighet; Hardwich ledsagade henne hem och här kom det till en förklaring. I dörren möttes de af tvenne vackra och friska barn. De äro icke mina, men hvad gör det? tänkte Hardwich, mina egna barn äro döda, och dessa har försynen gifvit mig i ersättning, Kort och godt, de så länge åtskilda makarne kommo öfverens att förnya sitt gamla äktenskap, tillkallade en prest. som vigde dem, och reste derefter till en annan ort för att ånyo börja smekmånaden. En Räf i knipa. I Tidningen Hermoder läses följande: För räfven tyckes den stränga vintern vara mindre välkommen, då den sätter honom i förlägenhet för hvad till lifvets nödtorft hörer och tvingar honom att, trots sin fruktan för menniskor, likväl uppsöka deras boningar, för att se till, om något i matväg der står att öfverkomma En sådan kom för några dagar sedan makligt promenerande öfver ladugården, spejande efter rof, men oturen ville att Mickel bemärktes, eftersattes, icke af någon fruktansvärd jägare med det mördande geväret, utan af en vanlig menniska, tillfälligtvis försedd med en bastant käpp; i— icke förthy börjades jagten, i förlitande på