räf tillbaka på andra sidan, oåtkomlig för sin förföljares käpp ock -föraktande hans mördande blickar och vanmäktiga Hotelser. Så skulle väl skämtet fortgått tills förföljaren insett omöjligheten att skada den sluge Mickel, om icke det varit skrifvet i ödets bok, att Mickels helt säkert bragdrika lif nu skulle se sitt slut; ty gårdens hundar kommo till, och nu tyckte Mickel, att striden blef för ojemn och omöjlig att på detta sätt längre fortsätta, hvarföre han måste vara betänkt på någon annan utväg till räddning. Såsom en, hvars uppmärksamhet ingenting undgår, äfven under de mest kritiska ögonblick, hade Mickel under sin vandring öfver ladugården bemärkt en halmstack, af hvilken han nu i nödens stund och då förtroendet till hans bens snabbhet var brutet, trodde sig kunna draga nytta, hvarföre han ställde kosan tillbaka till den på endast ett kort afstånd från stridsplatsen belägna halmstacken. Dit inkrupen, förföljdes han af samma envisa otur, då han förglömde att taga i beräkning sin kropps hela respektabla längd med thy åtföljande tillbehör, hvarföre han, skoningslöst fram dragen, måste dö, icke såsom en skogens frie son för jägarens lod, utan nesligt ihjälslagen med några kraftiga ga käpprapp.