Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 1

skränkta makt, som en befälhafvare har och måste ha öfver sina trupper, tå disponera öf ver en truppstyrka, hvars storlek ständerns icke skulle kunna kontrollera? Stiftarena a våra grundlagar förutsågo icke något sådan fall, då trupperna under konungens befäl kun. de komma att ökas, utan att ständerna skulle kunna kontrollera denna tillökning genom sina anslagsbevillningar; men om de skulle förutsett det, månne icke våra grundlagars anda ger anledning förmoda, att de snarare skulle försökt att förekomma än understödja I det? Skulle det icke vara stridande mot våra grundlagars anda om konungen at sin privatkassa, ifall den räckte till, företoge sig att värfva en större armestyrka utan ständernas hörande? Och vore det så mycket annorlunda om denna styrka erbjöde sig att bekosta sig sjelf? Den praktiska faran för folkets frihet är visserligen en helt annan, då dessa trupper äro legoknektar, än då de äro frivilliga ur nationens alla klasser; men månne icke den konstitutionela principen i hvardera fallet är densamma? Vi kunna icke finna annat, och det är derföre vi icke tvekat att kalla en organisation af skarpskyttekårerna, hvarigenom de skulle komma att obetingadt stå under konungens kommando, för olaglig. Vi vilja dock lemna detta sista påstående derhän. Det säkra är i alla fall, att icke lagens anda mera än dess bokstat pålagger de trivilliga skarpskyttekårerna någon förpligtelse att ställa sig i något slags beroende alls af konungamakten, ifall de icke af andra motiver vilja göra det. Då vi nu således sett, att de frivilliga skarpskyttekårerna hafva likaså laglig rätt att underlåta att ställa sig i något beroende af regeringen, som att göra det, så vilja vi ötvergå till den andra frågan, hvilketdera de böra föredraga framför det andra. Denna frågas besvarande är, som sagdt, helt och hållet beroende af, på hvilketdera sättet kåren bäst och säkrast skall kunna uppnå sitt ändamål. Detta ändamål är, såsom Göteborgs skarpskyttekår och alla andra dylika kårer i riket enstämmigt ha uttalat, att skaffa sig färdighet i vapenföring och andra militäröfningar, för att kunna i farans stund medverka till täderneslandets försvar. Det är kärleken till fäderneslandet, det är behofvet af att känna sig betryggad för dess fria framtid, som framkallat denna storartade beväringsrörelse, hvilken nästan ögonblickligen utbredt sig ofver hela landet likt eldskenet från tända vårdkasar, hvilka från trakt till trakt kringsprida underrättelse om en förestående fara samt maning till allmänt uppbåd. Det är dock icke detta ensamt som gjort den populär, som gjort den till en folkrörelse; samma fäderneslandskärlek har funnits förut och inga nya ögonblickliga faror hafva tillkommit. Hvarföre har då icke en sådan rörelse uppstått förr? Derföre att man icke kände till, huru det skulle kunna ske på ett ändamålsenligt sätt. Man kände till stående armeer och landtbeväring och borgarezarden efter franskt mönster, men intet af vilt detta motsvarade ändamålet. Det sista, ller uppställandet af nationalgarden, kunde väl vara bra för upprätthållande af inre ordning, men till landets försvar mot yttre fienler dugde icke nationalgarden, då de voro vundna vid sitt distrikt. Det första åter, neml. ER ARR a nn