Göteborgsposten – 9 februari 1861, sida 1

Litteratur. Grupper och Personnager från i går al Orvar Odd. Kopenhamn. Föreliggande arbete af Orvar Udd, som utgör äfven törsta delen af Dr Sturzenbeckers Samlade Arbeten, är på visst sävt ett Memento Scandinavie, i det sjoltva boken är törtavtad af en svensk, boende i Köpenhamn, der hon ätven är tryckt, och såkerligen skall bland våra danska bröder sprida en närmare kannedom om åtskilliga stjerngrupper eller konstellationer på den svenska luteraturens himmel. Redan detta gör boken förtjent at en uppmärksamhet, som den dock äfven i många anura atseenden måste tillvinna sig. Få äro välde, som ej här 1 landet kanna Orvar Odds stl, fluten jemnt och utan plumpar ur en lekande penna, med fint point och skuren efter franskt mönster under glädtiga causeries om dagens eller gårdagens on-dits. Det ligger nägot särdeles angenämt och behagligti detta Orvar Odds skymningsprat, som rycker oemotståndligt läsaren med sig. Denne må vara aldrig så tungsint, en bok af Urvar Udd måste verka på honom välgörande. Mot sin vilja måste han dra på munnen ochlägga sig ullrätta i soffhörnet lör avt — må väl och ha det trefligt, ty detta är den första känsla Orvar Idd ingitver. Hans Grupper och Personnager äro dock något allvarhgare än den spiriwuele författarens vaniiga causeries å la Jules Janin ou Sainte-Beuve. Han säger äfven sjelfi sitt töretal, att han önskat en gång för alla få inlägga äfven sitt ord till debatten om vissa esteuska frågor och till bedömandet af vissa personligheters betydelse för vär andliga utveckling under de sista decennierna. Att det egentligen estetiska resonnemanget måst gifva vika för det mera memoirartadt tecknade biografiska, är visserligeu sannt, hvilket bäst bevisar sig af den stränga törkastelsedomen ötver OC. J. L. Almqvist, hvari författarens estetiske Sands alldeles otverflyglats at det mera ethiska omdomet, ända derhän att alla Almqvists arbeten och alster forblandas med hans egen person, med hans egna göranden och låtanden. Hvad som än forst satt pennan i hand på en fört. vid nägon skildring eller annat, hör ej till stycket. Vid arbetets bedömande är det otillböriigt att döma annorlunda än efter dettas estetiska värde, ej etter den i ethiskt afseende moraliskt sjukna förtavtarepersonligheten. Man ställer sig vid ett sådant bedömande som det senare alltid ironiskt till sjeltva konstverket, at hvilket man derföre ej vill utfinna der inneboende skönheter. Mot hvarje sådan uppställer man en Häck hos konstnaren. Att torkasta Lidners skaldestycken derföre att Lidner var ett svin v. ex, är ej öfverensstämmande med den esteviske domarens fack. Fört. motsäger sig äfven sjelf it. ex. sitt bedömande af Fredrika Bremer. Han nekar ej till författarinnans ädla personlighet, men anser henne icke ha vunniti estetiskt atseende, sedan hon började inlägga sig förtjenst om välgörande inrättningar och bibelsällskaper. Han ställer sig således härvidlag på en helt