Göteborgsposten – 8 februari 1861, sida 3

liens parlamenter, Frankrike, det i spe Isen för civilisationen stående Frankrike hi I stå danefter såsom förut under Napoleon ska under tvenne presidenters formynderskap, er I dast dertöre att man fruktar, det talen inoi en församling, hvilken är mera kejserlig ä T kejsaren sjelt, skulle kunna göra något dålig slintryck på landet. Det franska folket får njuta något enda af dess representanter p Itribunen uttaladt ord hvilket icke förut ur .Jderkastats en kemisk undersökning af de oi ficiela redaktionssekreterarne och köpts p Moniteurens privilegerade apotek. Då man härull lägger den varnin Courrier du Dimanche erhållit och hvar Thufvudredaktör Ganesco blitvit utvisad, der före att inrikesministern ej finner det passan de, att pressen angriper regeringens princi per, måste man medgitva, att kejsar Napoleo Jåterigen med vanlig skicklighet å la Bosc dragit Europa vid näsan, då han inbillat de latt han verkligen inslagit en liberal, refor mernas väg. Huru länge skola fransmänne ldtördraga denna deras beherrskares lek me dem? Man väntar redan otåligt på hvad Jule ÅFavre, den liberale skall yttra. Att detta franska regeringens visade miss Itroende mot franska folket skall väcka en vis motvilja hos detta senare, samt åter rubba de Ttörtroende, det börjat åter skänka regeringen kan väl anses troligt. I parallel härmed är det glädjande att s den öppenhet, hvarmed man går tillväga Italien, hvars folk dock för ej så länge seda ansågs vara alldeles politiskt omoget. De berättas nemligen såsom säkert, att italiensk: parlamentet skall utropa Viktor Emanuel så såsom konung öfver Italien samt votera rege ringen ett lån på 500 millioner för vidtagande af storartade rustningar. Men så vet äfver italienska folket hvad dess regerings politil är; den har tillochmed blifvit till en national ide, som hänför hela befolkningen. I samman hang med denna berättelse om det förtroende folket vill skänka sin regering, står äfver dennas beslut att söka om möjligt utan blods utgjutelse och förödelser, hvilka alltid åtfölj kriget vinna detta sammas mål. Sålunda be rättas, att Garibaldi vid ett nyligen hos Vik. tor Emanuel aflagdt besök lotvat, att afstöå från sitt utfästa angrepp på Ungern och Ve nedig. Från Paris telegraferas att amiral Tinar fått order om att förbereda allt för flottans hastiga afseglig till Medelhafvet. Destinationen derstädes är ännu icke känd. Vi meddelade i går utdrag ur en artikel i Times om Italien och Ungern. Härnedan intaga vi den utlofvade fortsättningen: Hvad betyder det återställande af 1848 års konstitution, som så bestämdt fordras af hela nationen och så systematiskt bestrides af regeringen? Det betyder Ungerns skiljande från Österrike. Denna skiljsmessa borde lagligen alltid ha egt rum, ty det var med detta vilkor de på hvarandra följande monarkerna af Habsburgska dynastien utvaldes till konungar af Ungern från 1527 till 1723. När under sistnämnda år dynastien förklarades ärftlig, bekräftade Pragmatiska sanktionen — det dokument som förklarade dynastien ärftlig — icke blott alla nationens rättigheter och privilegier, såsom de då existerade, utan stipulerade uttryckligen en oberoende regering såsom vilkoret för helstaten, och det är på denna stipulation som Frans Josefs successionsrätt hvilar. Från det ögonblick denna stipulation gjordes företedde Ungerns historia en långvarig kamp mellan dynastien och nationen, hvarunder den förra ej försummade något tillfälle att bryta kontraktet och den senare motstod den förras inkräktningar. Tillfölje af en nästan öfverdrifven lojalitet hos nationen, var dynastien den vinnande i denna kamp. När denna senare vari klämma, vädjade hon till Ungrarne samt lofvade guld och gröna skogar, men blott för att återtaga sina löften när farans stund var förbi. Föremålet för alla dessa inkräktningar var att få kontrollen öfver landets förvaltning ur riksdagens händer och, sedan denna bragts till vanmakt, göra slut på all sjelfstyrelse. Början dertill gjordes under Maria Theresia. Under förevändning af varm omsorg för sina kära ungrares välgång och af att göra deras angelägenheter till förnämsta föremålet för sina tankar, förmådde hon dem att nnnrätta