Göteborgsposten – 8 februari 1861, sida 1

klappade af vördsam och uppriktig tillgifvenhet för er, kom äfven ihog, att, om Blanche och Leonore falla offer för den förfärliga stämpling, som redan träffat så många af eder familj, deras blod skall återfalla på edert hufvud!... Vi hafva ingenting mera att säga eder... vi bedja er ursäkta vår visade envishet uti att kunna få med er ett samtal, för hvilket vi dock hoppats en annan utgång. Markisen och vicomten bugade sig för rådsherren; denne satt dyster och blef orörlig qvar på bänken, som om han hvarken hört markisens ord eller sett de båda unga männens afskedsbugningar. Slutligen uppvaknade han ur sin smärtsamma förvirring, reste sig upp, helsade i sin ordning och aflägsnade sig åt Drottningens allå. — Om Lenoir talat sanning, sade han för sig sjelf, om dessa båda män hafva någon del i de vidriga morden, borde jag ej då beröfva dem hvarje hopp om att en dag kunna skörda frukten af så många brott? att tillintetgöra hvarje tanke på någon förbindelse mellan dem och mina nigcer, mina blifvande arftagerskor, är ju att sätta en bom för hvarje nytt försök? Men om de deremot tala sannt, har jag hemma hos mig en person, som är mördarens medbrottsling. Hvem? ... Om de ljuga . . . då skulle detta förtroende vara ett ovedersägligt bevis på deras