Göteborgsposten – 8 februari 1861, sida 1

folket. Ja, granskar man äfven noga de senaste årens händelser, så skall man hos denna personlighet, som synes vara så olik den vi förr lärt oss att känna, dock återfinna samma drag. På alla de nationalsvagheter man tillskritvit italienarne, jalousie mellan skilda landsdelar, oenighet och lättrördhet, samt bristande omtanka och ihärdighet, har de två sista årens historia ingalunda varit utan exempel. Men de hafva icke varit hutvuddragen i karakteren numera, de hafva alla beherrskats och ötvervunnits af den nya anda och sjelfbeherrskning, som det italienska folket visat sig ega i boutnen af sitt inre. Och det är just kanske denna det italienska folkets ombildning och omskapning af sig sjelf, som är det mest upplyftande vid detta skådespel. Det är, som skulle vi se Shakespeares Henrik V, som beslutar sig att utrota allt det ogräs, som öfvervuxit och betäcker hans ädla karakter, för att visa all den storhet, hvaraf han känner sig mäktig. Och detta skådespel är upplyftande, emedan det visar, att en nation aldrig behöfver tvifla om sig sjelf och en nations patrioter aldrig om det folk, för hvilket de arbeta. Fyrahundraärigt förtryck har icke varit i stånd att förqväfva det italienska folkets förmåga att utveckla sig, och tio års allvarligt stwälfvande har varit i stånd att framkalla den sköna blomning, som vi nu se det utveckla. Ty ännu är 1848 voro italienarne det gamla folket, hos hvilka vi kunde upptäcka endast fel och inga förtjenster, och detta års händelser bidrogo kanske mer än något annat, att föroka åsigten om dess oförbätterlighet. Men nu är allt helt annorlunda. I sanning, detta är upplyftande, och måste bidraga att styrka ens tro på menskligheten. Det finnes tidspunkter i både den enskilda menniskans lif samt verldshändelsernas lopp, då denna tro håller på att försvinna samt gå öfver i förtviflan, och då man behöfver sammanpressa all sin kraft, för att icke uppge hoppet om det godas och ädlas framgång inom menskligheten; och vår tidsålder har kanske mer än mången annan haft att genomgå sådana hårda pröfningar. Huru många förbleknade illusioner, huru mycken förtviflad resignation lemnade icke åren 1848 och 1849 efter sig i många menniskors hjertan. Sådana tider kunna åter komma öfver oss, men sannerligen, den som åskådat huru Italiens folk genom tio års ansträngningar icke allenast afskuddat sig ett fyrahundraårigt främ: mande ok, utan äfven utplånat nästan alla de lyten, som träldomen ovilkorligen påtrycker menniskornas själar, den har icke rätt att förtvifla om menskligheten, utan kan med förtröstan arbeta på mensklighetens framsteg med det hopp att ätven de mest förtviflade förhålanden på en jemförelsevis kort tid skola kunna öfvervinnas. En ny akt skall som sagt, taga sin böran med det nya italienska parlamentets öppnande, och då grefve Cavour sammanträffar ned det italienska folkets representanter, skoa de tillsammans hafva alt möta nya faror,