Göteborgsposten – 7 februari 1861, sida 1

BENICUJSAINL PLEHAUAUD Aj 0 öfverens om ställningen. Säkert skulle hr lektorn finna, att kajen har en utskjutning på midten, som jag uppskattar till minst två och en half tum. Denna sättning är icke af ringaste inflytande på kajens fram. tida bestånd, men är ganska betydlig, då byggnaden anföres såsom ett ötvertygande exempel på grundläggningens absoluta säkerhet. Vidare får jag förklara, att jag icke är vän af pålning med spiror mer än nödvändigheten fordrar, Jag är alls icke okunnig om dess olägenheter och jag förkastar gerna detta sätt, då något bättre gilves Jag anser dock, att det under vissa omständigheter är fullt pålitligt och är ötvertygad, att lektor B:s totala förkastelsedom är öiverdritven och obefogad, men en undersökning och utredning häraf skulie blifva allt för vidlyttig och tröttande for allmänheten, hvarföre jag icke, åtminstone för närvarande, vill inlåta mig bäruti. 1 förbigående vill jag biott anvisa som ett ganska vackert prof på palgrundläggnings tilliorlitlighet den stora skorstenen vid KRoseniunds Fabrik. Att så många grundläggningar, isynnerhet i senare tider, misslyckats, tillskrifver jag 1 främsta rummet det otver all beskrifning dåliga virke, som blifvit begagnadt. Jag vågar påsta, att sådant icke på nagon plats i verlden brukas till dyrbarare byggnader: Jag kan med så mycket mera säkerhet säga, att hr lektorns förkastelsedom är öfverdrifven, som den grundar sig på alldeles oriktiga åsigter om pålarnes värighet och rätta placerande. Hr lektorn säger neml.: ,önskar man att en påle skall nedtränga så djupt som möjligt i jorden, t. ex. för att motstå en kraft, som drager den åt sidan, då må man spetsa den i ändan och neddritva den med pålkran; men vill man att spirorna skola bära så mycket som möjligt, torde man vara lika skyldig, att lägga dem borisontelt, det må vara i vattnet såsom fläte eller på jorden såsom underlag för en byggnad. Bärigheten af flytande kroppar är lika med skillnaden i vigt emellan det unuanträngda vattnet och den bärande kroppen. Denna vigtskillnad är fullkomligt oberoende af den ställning, som gifves åt ifrågavarande kropp, hvarföre en flåte af spiror har alldeles lika bärighet, om spirorna placeras horisontelt eller vertikalt, om i öfrigt ett sådant arrangement som det senare vore praktiskt. Tager man åter friktionen i betraktande, är denna direkte proportionel mot tryckningen och i öfrigt beroende af det närliggande ämnets beskaffenhet. Tryckningen växer naturligtvis med djupet och ju djupare en påle nedtränger, desto mindre vattenhaltig blir leran och desto större friktionen. Dessutom, ju djupare pålen nedslås, desto större blir motståndet, som förorsakas af den större massans undanträngaude. Vill man derföre att pålarne skola bära så mycket som möjligt, måste de ovilkorligenh drifvas ner. Men hr lektorn säger vidare att det är möjligt, att en påle, på hvilken hejarens slag icke synts göra det allra ringaste intryck, kan efteråt, lemnad åt sig sjelf, sjunka i följd af sin egen tyngd. Detta synes i sanning vara ,spökrädsla eller fruktan för outredda naturkrafter, ty hittills har åtminstone ansetts omöjligt, att en kropp, som neddrifves i ett ämne af dubbelt så stor tyngd, skulle ytterligare sjunka genom sin egen, hälften sa stora, tyngd. Men det är möjligt att bärigheten kan minskas, och vore det derföre fråga om den första pålning, som skulle göras i denna terräng, borde man noga betänka sig. Hr Kräöger och jag stödja oss likväl vid ,den erfarephet man här vunnit af pålning och denna visar bestämdt, att en påle, som stått i hundrade år, står fastare än den, som stått i lika många timmar. Men nu till sandpålningen. Det forekommer mig verkligen förvånande, att br lektorn äfven på detta område kan tala om något så orimligt och oriktigt, som sandlagrets ,förmåga att flyta på den lösa muddren. Det fysiska vilkoret för att en kropp skall kunna flyta, är att denna är lättare än det ämne, hvari den skall flyta, hvilket vilkor här alls icke uppfylles. Jag skulle betraktat detta yttrande som ett figurligt talesätt, om icke hr lektorn illustrerat det med exemplet af ett flytande isfält, hvilket exempel icke har den ringaste tillämpning på sandgrunden, men hvars anförande nästan gifver anledning att förmoda, det hr lektorn icke trängt nog djupt in i frågan. Bärigheten af sandlagret, som hvilar på leran, består deruti, att det jemnt fördelar trycket på en så stor yta, att den underliggande leran behöfver, för att kunna rubbas, åverkan af en större kraft än hvad den ofvanpå varande byggnaden genom sin tyngd kan utöfva. Men, för att åstadkomma detta resultat, måste det bärande lagret hafva tillräcklig tjocklek, för att icke brytas. Det vore roligt om hr lektorn kunde uppställa någon Joan rro RR gp