Göteborgsposten – 6 februari 1861, sida 1

De frivilliga skarpskyttekårernas ställning till konungamakten. Den rörelse, som en tid pågått inom vår land, för att genom en allmän folkbeväpning trygga tosterlandets frihet och sjelfständighet har nu kommit till den punkt, att en mer: bestämd organisation af de olika kårerna må ste ega rum. Att härvid den vigtigaste frå gan måste bli kårernas ställning till konunga makten, är helt naturligt, då hela frågan kar genom ett onödigt fjesk å båda sidor erhållc en vändning, hvilken på intet sätt motsvara sjelfva den stora och hänförande ideen af et helt folks beväpning för sitt försvar. Emellertid har nu, från man vet ej riktigt bestämd! hvilken källa, uppdykat tre olika punkter tre diplomatiska punkter, hvilka påstås här leda sig från högre ort och skulle utgöra kärnan för de organisationsreglementen, som skarpskyttekårerna kunde för sig uppgöra Vigtigaste bland dessa punkter är i alla hän. seenden denna: att K. M:t eger rätt att vid behof kalla kårerna i aktiv tjenst, vara sig mot inre eller yttre fiender. HElasticiteter i denna punkt kan af en hvar inses. Hvad menas med uttrycket vid behof? Skall väl största delen af svenska folkets vapenföra män låta binda sitt eget, sjelfständiga omdöme och sin fria vilja af ett tvetydigt uttryck, hvilket lika mycket kan vara ett vapen i en konungs hand mot folket, d. v. 8. emot kårerna sjeltva, ty de utgöra ju sjelfva folket som ett skarpt vapen emot den yttre fienden: Vi behöfva blott draga oss till minnes de många halft narraktiga, men till sina konseqvenser farliga händelserna under konung Karl Johans tid, då massacrez le canaille! blifvit till ett ordspråk, för attinse, huru vådligt det är för den väpnade nationen, att ställa sig alltför direkt under konungen. Vi ega skäl, att hoppas, det sådana förhållanden som under Karl Johan ej mera skola komma att ega rum, men måste dock antaga möjligheten afderas åter inträffande, hvarföre det är nationens pligt, att väl se sig före. Vi hade helst velat föreställa oss, att den pågående nationalbeväpningen kunnat tillsvidare få i lugn och ro utveckla sig utan konungamaktens direkta ingripande i rörelsen, om den än måste sättas i något samband dermed, så, att skarpskyttekårerna kunde af makten erhålla de mera erfarna råd och det stöd, som de kunde behöfva, utan att dock derföre inregistreras i landets krigsmakt, hvaröfver konungen enligt 14 8 regeringsformen eger högsta befälet. Till denna vår förmodan egde vi så mycket större skäl, som vi ännu anse det olagligt och omöjligt, att de bildade frivilliga skarpskyttekårerna kunna, utan rikets ständers hörande, ställa sig under en paragraf i grundlagen, enligt hvilken konungen skulle öfver största delen af den manliga befolkningen inom riket ha en makt, hvilken ofta skulle kunna föranleda till konflikter mellan min pligt såsom medborgare och det stränga ansvar jag underkastat mig, i det jag inträdt inom krigsmakten. Det är derföre, enligt vår åsigt, alldeles oförenligt med de frivilliga skarpskyttekårernas natur att tillhöra direkte armeen, öfver hvars individer konungen har en allt sägande makt. Att här endast kan vara fråga om fredstid, är naturligt, liksom det är klart, att i händelse af fara utifrån det måste vara skarpskyttarnes pligt att skynda till landets försvar, en pligt, hvilken dock tillsvidare endast kan vara moralisk, innan rikets ständer tagit saken om händer och genom en utsträckt värnepligt eller på annat sätt organiserat de medel, som folket, genom alt beväpna sig, erbjuder landets vise till fosterlandets värnande. Hvad beträffar skarpskyttekårernas pligt, att skydda landet äfven mot inre fiender, är det en pligt, som åligger hvarje medborgare såsom medborgare, att i allt hvad på honom ankommer bidraga till den allmänna ordningens upprätthållande. Att härvidlag ytterligare binda sig vid konungamakten, utan inskränkning, skulle, såsom redan är sagdt, kunna leda till förvecklingar, hvilka vore lika brydsamma för konungen som harmliga och sårande för nationen sjelf. De frivilliga skarpskyttekårerna äro dessutom ett godt band på konungen, i utländska anealaägmanhataer Om lAnungan dar frrföltan