Göteborgsposten – 6 februari 1861, sida 1

Språkrör från Stockholm. Den 2 Febr. Den nya subskriberande afdelningen af vår skarpskyttekår växer sakta men väl. Entusiagmen kan naturligtvis icke vara så stor hos dessa medlemmar, som för det de betala de bästa fiolerna blott ega säte och stämma, utan att kunna påräkna det deltagande, som de unga skyttarne skola vinna för mod och tapperhet, när ryssen kommer, och för hållningen och hurtigheten nu tillsvidare. Icke heller kunna dessa subskriberande fäderneslandets försvarare göra anspråk på att bära den smakfulla alla andra öfverträffande uniform som en gång blir fastställd för de aktiva skyttarne, men så kunna de vara desto lugnare i fracken och sitta hemma på roten, när de andra kommenderas hit och dit i lustläger eller allvarsam örlig. Detta är onekligen en fördel och som säkert bestämmer mången att subskribera i stället för att sjelf blifva subskriberad, helst äfven det förra har en viss mecenatisk ära med sig. Det är lätt och angenämt att förena sig med ett korporalskap af kamrater och att från disken eller skrifbordet emellanåt skynda till vapenlekarne i exercislokalen, men det blir en autre chose att från dessa fredliga ställen rycka ut till verklig kamp och strid likt andra simpla soldater, och vid föreställningen om att detta torde hända, vill det till att modet och fosterlandskärleken predika högt mot egen beqvämlighetslusta hos dem, som till äfventyrs icke väl betänkt att, när de gifvit sig med i leken, så måste de äfven fördraga dess eventualiteter. Om dessa frivilliga skyttar i fredstid icke kunna ställas under andra lagar än dem de sjelfvilligt uppgöra, så synes det dock vara både billigt och nödvändigt att de i krigstid lyda den allmänna kommenderande viljan och således då äro att betrakta och att påräkna såsom en annan ny indelt armå till landets försvar. Huru med de frivilliga skyttarne i allvarets tid skall styras och ställas, huruvida de äfven då böra lemnas åt sig sjelfva eller införlifvas med den öfriga krigsmakten det bör vara vigtigt att i tid afgöra. Att de då icke bora tillåtas operera på egen hand är ju naturligt. Men hvad skola vi kläda oss med? Uniformen är ett icke ovigtigt ämne för öfverläggning, helst det tycks som den skulle bli en beklädnad äfven utom ledet och kanske tillochmed en nationaldrägt, såsom somliga ha passat på att önska. Detta senare går väl icke för sig i ett land och i en tid der man vill vara så fri, att man icke tål de band män sjelf pålägger sig, men väl dem som modejournalen både i yttre och inre afseende fint lindar omkring oss. Utom den af en insändare föreslagna skarpskyttedrägten med blå, grå eller brun vapenrock, strutbyxor och med hatt med breda bård i stället för lägermössan, hvars prosaiska beskaffenhet äfven