Göteborgsposten – 2 februari 1861, sida 2

gen skall stödjas på billiga grunder, att grundläggningsarbetena inskränkas till samma areal, att sandskiftets öfverkant lägges lika högt som kommitterades platformer, då -rostverket i alla fall kommer helt och hållet under elfvens lägsta vattenstånd, så nedsättes kostnadssumman enligt hr Strömbergs förslag till 29,000 rdr rmt, som jämfördt med kommitterades slutsumma, 45,000 rdr, ger den af mig omnämnda besparingen 16,000 rdr. Och då grundmurarna med denna ändring blifva lika höga, förlora kapten Richerts och hr Kräögers uppgifter, om härifrån flytande ökad kostnad, all kraft och betydelse. Men! — icke nog härmed! — Det kan med skäl ifrågasättas, om ett djup af fyra fot under blifvande jordytan kan vara tillräckligt för den af herrar Richert och Kräger föreslagna grundläggningen med trädvirke, hvars natur är att nedlagdt i jorden hastigt ruttna, så snart luften har ringaste tillträde. Med sandgrunden är förhållandet helt annorlunda ; hufvudmaterialet, sanden, är oförgängligt, och det underliggande rostverket, som för resten utan skada kan förruttna, är så fullständigt som möjligt skyddadt, då det inbäddadt i lera ligger under elfvens lägsta vattenstånd. Och fråga kan verkligen på allvar uppstå om herrar kommitterades platformer, på detta ställe och vid markens ringa höjd öfver vattenytan, kunna anses fullt skyddade mot hastig förruttnelse, om icke de läggas så djupt, att deras öfverkant är under lägsta vattenståndet i elfven. Nödigt afseende på gårdsplatsens behöriga drainering, som väsendtligen skulle försvåras genom de högt liggande platformerna, fordrar också ett ökadt djup. Dermed följer ock ökad kostnad; enligt kapten Richerts beräkning, omkring 3,000 rdr pr fot. Besinnar man nu att Strömbergs förslag, genom säker nedsättning i priset på sand, spåntpålningens inskränkning till de åt elfven och hamnen vettande sidorna m. m., ytterligare nedsättes med några tusen rdr, hvaremot kommitterades 5,000 st. 40 fots spiror torde komma att kosta 2 åa 3 rdr mera än beräknats, kan lätt hända att besparingen kan stiga till 50 procent. Härvid anmärkes att det ingalunda är likgiltigt om en rik kommuns offentliga arbeten kosta litet mera eller mindre. En bortslösad penning är alltid en minskad tillgång, och man tvingas till slut att undvara eller ock att spara der sådant ej kan ske utan skada. Att sanden i bottnen af en källare bidrager att göra densamma torr, särdeles om den tidtals öfversvämmas med vatten, torde ej behöfva bevisas; icke en gång i afseende på blifvande packhuset. Till slut ett par ord af mera personlig natur. Kapten Richert, som, der jag sagt att sandpålningen vid jernvågen lyckats öfver förväntan, tydligen i den meningen att det öfverträffat alla tviflares förväntan, vändt orden så som om Jag dervid åsyftat mina egna förhoppningar, envisas deremot att icke förstå mig, då jag begagnat mig af uttrycket offer för att antyda att jag med mitt uppträdande i denna sak åsyftat det allmännas gagn. Är det då alls ingen uppoffring att ej tala om det arbete som kunde varit ogjordt, den tankeansträngning som kunnat undgås — att kasta sig in i strider, der man personligen har ingenting att vinna men mycket att förlora! Är det så klokt bandladt af den som vill uträtta något godt, att sätta sig i en fiendtlig ställning till inflytelserika personer; är det väl så angenämt, då man gerna ville lefva i fred med alla menniskor, att oupphörligen öka ovännernas antal, utan att ha någon tid öfrig att öka eller ens bibehålla de få vännernas? Jag har med ledsnad förnummit att man funnit ett par af mig använda uttryck personligen sårande. Sådant har icke varit åsyftadt. Då kapten Richert, på samma gång han kallar mina två theser för trosartiklar, klandrar att jag benämnt dem allmänna satser, anser jag såsom en stor fördel att mot honom kunna åberopa, att den urgamla skolboken af vår läromästare Euclides, på grundspråket, med termen allmänna satser utmärker hvad man sednarc har gifvit namnet axiomer. För egen del skulle jag i allmänhet icke kunna önska mig ett bättre försvar, ifall jag skulle misstaga mig i någon uppfattning eller någon åtgärd, än att jag dervid rättat mig efter läroböcker, som för sina utmärkta egenskaper gå och gälla såsom skolböcker, eller att jag följt en häfdvunnen sedvänja. Götheborg den 1 Februari 1861. Fr. Th. Blomstrand.