Göteborgsposten – 2 februari 1861, sida 2

VED OSPAR TLIVILIT VI HELalct UC Tau, ULU är det då alldeles otänkbart att någon omständighet kan från början förefinnas eller i tidens längd uppstå, hvarigenom pålens friktion mot jordmassan på samma sätt förminskas eller till någon del upphäfves? Säkert är i alla händelser, att tid och kraft stå i ett sådant förhållande till hvarandra, att hvad som på kortare tid uträttas af en större kraft, det uträttas, enligt regeln, med lika säkerhet med den mindre kraften, endast den fritt får verka tillräckligt länge. Kan hejarens slag neddrifva pålen, vore det än aldrig så litet, så bör också den möjligen vida mindre kraft, som ligger i byggnadens tyngd, på en genom tryckningens styrka bestämd tid, uträtta alldeles detsamma och således i tidens längd utöfva en mångdubbelt större verkan. Experimenter, som likvisst skulle fordra en ansenlig tid, skulle möjligen kunna bevisa att motsatsen äger rum, att någon omständighet förefinnes, som i detta fall verkar ett undantag från den allmänna regeln; men vittnar ej hvad här ofvan blifvit anfördt för riktigheten af hvad nu nyss theoretiskt deducerats ? Eller hvad säger Domkyrkan, hvad Statyen på Gustaf Adolfs torg !! Hrr Richert och Kräöger hafva vidare anfört, att packhustomtens belägenhet invid vattnet med ett blifvande djup af 17 till 18 fot möjliggör en utskjutning, isynnerhet om ytterligare sättningar af den framföre liggande kajen skulle inträffa. Vore saken af en mindre allvarlig beskaffenhet, kunde man vara böjd att le åt en sådan spökrädsla. Hvad betyder väl detta invid? Ett afstånd af 77 (säger 77) fot! — 17 fot mot 77! att icke tala om markens ringa höjning öfver vattenytan äfven på detta stora afstånd! Har man så litet förtroende till den på pålar grundade kajen, befarar man verkligen att den i sinom wid kommer att dela Pustervikskajens öde, huru kan man då hysa en så obegränsad tillit till spirorna under packhuset. Och hvad skäl har man väl att antaga det allra ringaste sammanhang emellan kajens bestånd eller fall och det på 77 fots afstånd liggande fasta grundplanet af bortemot 42,000 qvadratfots yta, hvilket med sin underkant sträcker sig djupt under elfvens lägsta vattenstånd och, i och för sig särdeles fast, till yttermera visso oryggligt sammanhålles genom det af tre stockar i höjd bildade rostverket, så att byggnadens tyngd, jämnt fördelad på denna ofantliga grundyta, försvinner till en obetydlighet. Härvid bör ihågkommas att, enligt den antagna planen, en railväg, der tunga lastvagnar dagligdags komma att färdas fram och tillbaka, skall utläggas längs efter hela sträckningen af den utanföre packhuset liggande kajen. Uppenbart är att sådan grund måste läggas för denna jernbana, att den icke medföljer kajen, i fall det till slut skulle gå så galet att denna utan vidare rasar ut i elfven; och ingen lärer väl låta inbilla sig att vattenbyggnadskonstens nuvarande eller blifvande ressurser icke skulle förslå för vinnande af ctt så enkelt mål. Skulle då icke packhuset på 77 fots afstånd vara fullt tryggadt för alla härifrån flytande vådor? Och finnes det då till slut icke någon utväg att åt en byggnad på naturligen god grund, på liggande rostverk af träd, eller på konstgjord sandgrund, bereda ett säkert bestånd, äfven om man skulle finna sig föranlåten att i närheten deraf gräfva en kanal eller uppmuddra ett af naturen mindre djupt vatten? Eller har man förbisett att den i jorden nedslagna pålens ofvan omtalade förmåga att motstå en kraft som sträfvar att draga eller skjuta den åt sidan kommer härvid förträffligt till pass, antingen frågan är att från nedrasning hindra en brant vägg af mylla, sand eller lera, eller att förekomma den utskjutning, som kan blifva en följd att ofvanifrån verkande tryckning på ett genom sin vattenrikdom halfflytande jordlager. Månne icke den första begynnelsen till alla kajbyggnader har bestått i en strandskoning med trädpålar ? För egen del är jag, efter en noggrann pröfning af alla omständigheter, fullt öfvertygad derom att något dylikt försigtighetsmått icke ovilkorligen behöfver vidtagas, ifall sandpålningen kommer i användning på den nya packhustomten, och jag är viss om att med tillhjelp af några enkla experimenter kunna styrka min åsigt genom ett strängt vetenskapligt bevis. Men fordras något skydd mot utskjutning, så måtte väl den af hr Strömberg föreslagna spåntpålningen utomkring hela grundplanen göra tillfyllest i detta hänseende. Med min uppgift om en besparing af 16,000 rdr, till fördel för hr Strömbergs sandpålningsförslag, har det nog sin fulla riktighet. Kapten Richert har återigen bokstafligen rätt deri, att de sammanlagda kostnaderna för grundläggning och grundmurning falla sig ungefärligen lika efter hr Strömbergs ursprungliga förslag och det af kommitterade uppgjorda, för pålning med spiror. Härvid bör likväl anmärkas att hr Strömberg ursprungligen åsyftat grundläggningsarbetenas utsträckning till en vida större del af gårdsplatsen, äfvensom han beräknat. att öfverkanten af sandskiftet skulle