Göteborgsposten – 2 februari 1861, sida 1

hon och jag kan känna till hvad som försiggått emellan oss. — Vi veta det dock. — J? — Ja, min herre. De Niorres kastade på de unga männen en blick, hvari lästes ett fullkomligt nederlag. — Tala då, sade han; berätta, låtsa som om jag icke komme ihog det. — Dagen före ifrågavarande natt, fortfor genast markisen, det vill säga på aftonen d. 7 juli, efter en väl anlagd scen af madonnan, för hvilken ni ännu hyste hela den våldsamma passion som hon ingifvit er, spelade modren en skändlig komedi: Låtsande sig ständigt tänka på sitt barns framtid, för hvilket hon tycktes ega en gränslös ömhet, gret hon och snyftade, samt påminte er om att ni ingenting förmådde för henne, att er förmögenhet tillhörde er äldste son, och att er nyfödde son hade i perspektiv ej allenast skammen af att ha sett dagen genom en hemlig förbindelse, utan äfven armod och elände, Inkommen på den väg, dit man ville föra er, hängaf ni er utan motstånd deråt och i ett anfall af ädelmod begick ni den oförsigtigheten att lemna madonnan ett papper, hvarå ni satt ert namn och hvilket hon sedan kunde ifylla efter behag. Madonnan bemäktigade sig det som en garanti för framtiden.