Göteborgsposten – 31 januari 1861, sida 1

SSA NNE PRB ERROR BERN AAA SPARE tens segrar genom hvilka detta parti blifvit tillbakadrifvet, och den var så mycket förhatligare för dem, som den, ledd med sans och insigt, hade utsigt till ett längre och allvarligare bestånd än det liberala partiets öfriga skapelser i Europa. Hvart skall det bära, tänkte säkerligen båda itysslands och Preusses regenter, itall ingången till Östersjön skall bevakas al en stat, der folket tilloch afsätter ministrar och håller dem ansvariga för deras politik. — Att förändra och förlama denna nya politiska ställning, som Daumark hotade att komma att intaga, blet derföre helt naturligt en integrerande del i planen för den stora reaktions-kampanjen som sedan med så mycken framgång utfördes, En möjlighet för Kuropas reaktionära makter att under sken at rätt blanda sig in i dessa förhållanden, gaf danska monarkienus ställning vill Tyskland, och den speciella anledningen dertill gaf den schlesvig-holsteinska separationsrörelsen. Ty det parti som genomförde Danmarks politiska ombildning till frihet hade äfven fått en annan uppgift att lösa genom Schleswiglolsteinska partiets försök att, ledt af en inskränkt nationalitetets-känsla, rycka bort Slesvig med dess dauska vefolkning från det öfriga Danmark blott derföre, att det i viss mån blifvit förtyskadt och hade en tysk herremannaklass. Det liberala partiet i Daumark, som ville ställa allt på en demokratisk fot, kunde naturligtvis icke annat än opponera sig emot ett sådant törsök, som skuile tillintetgöra folkfriheten 1 ett land, som ständigt utgjort en del af Danmarks rike. Det ställde derföre såsom uppgitt för sig att hindra 5lesvigs lösryckande från Danmark, och för att göra ett bestämdt slut på alla de törhållanden Holsteins förening med Danmark — som föranledt detta sträfvande, uppställde det såsom princip för sig att Danmarks konstitution skulle omfatta allt land som icke hörde till tyska förbundet, d. v. s. allt landet intill Eidern, under det att Holstein som tillhörde tyska förbundet skulle hafva endast det gemensamt med Danmark att de hade samma person till regent. Dess anhängare voro de ss. k. Kiderdanske. En strid emellan Schleswig-Holsteinska partiet och dessa Eiderdanskar uppstod derföre om Slesvigs ställning, och samma nationalitelskänsla som ledde Schleswig-holsteinismens anhängare att vilja bortrycka Slesvig från Danmark, ledde dem äfven att vända sig till Tyskland med begäran om hjelp åt hvad de kallade och ansågo såsom den tyska nationalitetens sak, samt fann ätven gensvar inom en betydlig del at dut tyska tolket, hos hvilket tyskhetskänslan var särdeles uppdrifven. Denna inbjudning läto Tysklands stormakter, hvilka tillsammans med Ryssland utgjorde reaktionens chefer, och hvilka i sina åtgoranden mer eller mindre bestämdes af detta, icke gå sig ur händerna. Det är visserligen mer in högst tvifvelaktist, om de verkligen hyste någon allvarlig sympati för slesvig-holsteinarnes plan att bilda en egen stat, men dessas inbjudning lemnade dem on a