Göteborgsposten – 30 januari 1861, sida 1

Madone. Den glans, som i Brest omgaf chevalierns namn, fortfor markisen, kom snart till Madones öron. Liksom alla onda andar hyste hon en riktig fasa för det som hade något sken af dygd. : Först skämtade hon öfver chevalierens stränga lefnadssätt, gjorde qvickheter på hans räkning och förnekade slutligen hos honom all förtjenst. Madonnan såg hvarje afton hos sig församlad en talrik socit och gräddan af den unga adeln, flottans officerare och penningemännen trängdes i hennes salonger. Bland flöottisterna fanns en man af omkring 50 års ålder, brutal och ofta grof i sitt språk, han var rättfram och ansåg allt, som låg utom sjötjensten, vara dumt och fadt. Han var kanske den ende, som dittills kunnat motstå det välde, den förföriska qvinnans behag utöfvade. Hans sätt och karakter hade af madone förskaffat honom tillnamnet hafsvargen, med hvilken titel han nästan alltid benämndes. Då han hörde madone betvifla chevalierens dygd, log han i sin ordning och tog af motsägelseanda embetsmannens parti. (Forts.)