Göteborgsposten – 28 januari 1861, sida 1

nens uppriktiga ord, hans pittoreska språk had utöfvat på honom ett djupt intryck. — Redlige kamrat! mumlade ban. Derpå undertryckte han sin rörelse, höjde hufvudet och återtog med sin vanliga, sträfv: stämma : —Nå vidare? är det blott för att berätt: mig denna del af din lefnadshistoria, som du kommit och uppsökt mig här? — Åh nej! svarade Mahurec. Jag har nå. gonting att bedja er om. — Och det är? — Mina löjtnanter ha mönstrat in på LAstrolabe . . . — Det vet jag väl. Det varjag, som rådde La Pirouse att taga dem. —Men jag har ej mönstrat med. — Ahl inföll amiralen, jag förstår. Du vill mönstra med dem? — Rätt så, min amiral. — Och det är det, som du kommer för att bedja mig om ? — Ja. Jag har gått från Brest till Paris för att få uttala denna begäran. — Och veta dina löjtnanter det? — Nej, min amiral. Jag har ingenting sagt. De veta icke ens, att jag nu befinner mig här i Versailles. Jag ville först träffa er. Ni förstår! om det skulle hända dem någon olycka,