Göteborgsposten – 23 januari 1861, sida 1

affären med den vackra Mignonne. Morbleu! här äro båda rapporterna, de äro tydliga, ordentliga och motsägande. Polislöjtnanten stampade med sin röda klack häftigt i den tjocka matta, som betäcke golfvet. — För fan! utbrast han otåligt, må Jacquet ha orätt och Rick rätt! Det skulle vara omöjligt, att kunna förfara strängt mot denne man; jag skulle blott upprepa fabeln om lerkrukan och jernkrukan; jag skulle skaffa mig en mäktig och oblidkelig fiende ... och hvem vet hvad hertigen en dag kan blifva — jag känner hans planer och afsigter? Hvad de Niorres beträffar, äro både Jacquet och Rick af tanka, att jag bör, fastän utan verkliga bevis, anklaga de båda sjöofficerarne. Men Rick försäkrar, att rådsherren med en envishet utan likhet döljer i mörkret en medlem af sin familj, som han hvarken vill eller kan erkänna... Har han orätt ? Men hvad angår markis dHerbois och vicomte de Renneville, är hans rapport lika bestämd och noggrann som Jacquets. Han utlofvar tillochmed ovederläggliga bevis. För tusan! må han då lemna dessa bevis och jag skall sedan handla i öfverensstämmelse dermed! Det skulle ock, när allt kommer omkring, kunna vara möjligt, att slå till dessa båda män! Jag har å deras sida intet inflytande att befara; dessutom skulle kanske nu, då allas sionen äro upptagna af filosofiska läror, en