Göteborgsposten – 23 januari 1861, sida 1

EA ådagalägga att vädret icke var så svårt som käranden anfört. Det upplystes då under rättegången genom vittnesmål af pastor Scott från Harlow, som med hustru och barn var passagerare på ångfartyget, att han hade lemnat detta i storbäten tillsammans med de öfriga passagerarne, och hade då föreslagit för kaptenen att de 6 fastagerna med guld skulle läggas i båten, i hvilken de också fördes i land. Det hade varit en mäånljus natt, alldeles lugnt och intet som liknade svår sjögång. Han hade rullat guldet 25 å 30 famnar uppför stranden och hade suttit på detsamma medan man anställde förberedelser i en stuga, på omkring en engelsk mils afstånd, för att få i ordning nattläger åt sig. Han hade derpå låtit föra det till det rum han erhöll, samt lät reda sitt läger ofvanpå detsamma. Följande dagen hade han för första gången sett Thompson ombord på fartyget. De hade då samtalat om nattens händelser och Thompson hade frågat om det icke fanns guld bland lasten. Vittnet hade då svarat: Jo, som det påstås, till ett värde af 240,000 , hvilket man först ibland passagerarne hade antagit vara guldets belopp. Pastor Scott hade tillfogat, att han hade tagit det i land, samt hade underrättat Thompson om hvar det fanns. Thompson var en engelsman. Han hade derpå sett Thompson taga ett stycke papper upp ur fickan och med blyertspenna skrifva något derpå, och åter sticka det i fickan, efter att hatva visat det för en hr Backston och sakta hafva sagt åt honom: Se på det, om det är tillräckligt, hvarpå Backston svarat Jo, det är det. Kaptenen hade sedan kommit ombord och det hade talts med honom om papperet Den 7 om middagen hade pastor Scott lemnat ifrån sig guldet. En person, som kallade sig konsul, hade kommit för att vidtaga anstalter för afresan till Wisby och pastor Scott hade då sagt, att han innan han reste borde underrätta honom om att der fanns sex fastager med guld i rummet, och hade hemställt till hans ofvervägande om det icke vore så godt att lägga ett fastage på hvarje af de 6 kärrorna, som skulle föra dem, för att sedan låta det medfölja till England. Den person som utgifvit sig för konsul hade då sagt: Alldeles icke; jag är britisk konsul och Lloyds agent, och jag är ansvarig derför. Kaptenen hade sagt, att han ville ofverlemna guldet åt konsuln. Hvarken Thompson eller någon person som lydde under honom hade lemnat den minsta hjelp vid bergningen af guldet. Intet af fastagerna hade blifvit öppnadt. Efter detta vittnesmål yttrade flere af juryns medlemmar att de redan hade bestämt sin mening angående saken. Öfverdomaren framställde derpå att saken gällde en fordran på 4,000 för bergning, under det att det enligt obestridt vittnesbörd icke hade lemnats den allra minsta hjelp dervid, samt hemställde till vederbörande om de icke ville nedlägga sin fordran. På grund af detta öfverdomarens anförande samt af de yttranden som undfallit juryn, fann sig kärandens advokat föranlåten alt gå in derpå. Till sist tog öfverdomaren till ordet och sade: Då saken nu är slutad, måste jag uttala såsom min åsigt, att en mera bedräglig