Göteborgsposten – 17 januari 1861, sida 1

—— ——— — Öv sida, utförseln, afsättningen af våra egna pro dukter, måste vi erkänna att redan de förmåt ati se rätt, då de ansågo evt vidsträckt afsätt ningsfält för förmånligt. Denna sats är san lika så väl efter våra frihandelsåsigter, son efter deras merkantilsystem. Emedan Vv skilja oss ifrån dem i det förra afseende hafva vi äfven förkastat deras åsigter on importtull samt hafva antagit frihandeln: grundsats att den bör utgöra endast ett be villningemedel, ett instrument att förskaffa regeringen inkomster med, detta och intet vidare; i det sednare afseendet, med hänsyn till afsättningen, skilja vi oss icke från dem och den frågan ligger derföre ganska nära om vi då icke, för att förskaffa oss fördelar i detta. afseende kunna och böra använda samma praktiska medel som de, d. v. s. afslutande af handelstraktater med fremmande folk och deras regeringar. Denna fråga erhåller en ännu mera speciel betydelse derigenom att afslutandet af sådana traktater sedan ett år tillbaka tyckes visa sig utgöra ett stående moment i det franska kejsardömets politik, hvilket förhållande äfven hos oss, uti en af hufvudstadenrs tidningar, framkallat förslaget att söka att draga fördel at denna Frankrikes politik. Vi vilja derföre egna denna fråga några närmare betraktelser. Afslutandet af ett handelsfördrag emellan tvenne stater, som hvardera fullständigt tilllämpat frihandelns principer i sin lagstiftning, för att derigenom söka att utvidga den enas eller andras afsättningsområde, är ett nonsens, emedan en handelstraktat naturligen icke kan åstadkomma förmånligare förhållanden i detta afseende, än de hvilka genom deras frihandelslagstiftning redan förut existera. Frågan inskränker sig således blott dertill, om en frihandelsstat kan hafva något att vinna i afseende å förökandet af sina produkters afsättning genom en handelstraktat med en stat, som icke följer detta system i sin tullagstiftning. I detta afseende möter oss först den invänduving, som redan vid diskussionen om den i början af förra året afslutade handelstraktaten mellan England och Frankrike framkastades, den nemligen, att en stat med protektionssystem skall fås att ingå på en traktat, hvarigenom den nedsätter sina tullar, endast derigenom att den at den andra kontrahenten erhåller något, som den enligt sina åsigter kan betrakta såsom en motsvarande fördel. Men hvad kan en frihandelsstat lemna som vore af en sådan beskaffenhet? — Också en nedsättning i sina tullafgifter? Men har frihandelssystemet verkligen införts, så hafva dessa tullafgitter ingen annan betydelse än den, att vara statsinkomster för uppehållande af statens regering, och en sådan traktat skulle derföre endast vara ett kontrakt, hvarigenom staten för att förskaffa folkets produkter tillälle till större afsättning skulle ruinera sina Pgna finanser. Man kan anmärka att staten kan förskaffa sig de inkomster, den genom sulln edsättningen efterskänkte, genom att upp