Göteborgsposten – 15 januari 1861, sida 1

joch deras förhållande till hvarandra, på samma sätt som enskilda privata personer bibehållit sig samt ledt till misstag. Detta föreställningssätt är så inrotadt, att man gemenligen betraktar utvidgningen eller inskränkningen af en stats område såsom en vinst eller förlust för staten, på samma sätt som man skulle göra i afseende å en privatperson, som genom en process vunnit eller förlorat ett stycke jord. Det är visst sannt, att man nog ofta hörer upprepas att det icke är någon fördel för en stat att göra eröfringar och utvidga sitt område, men ehuru man förer detta talesätt på läpparne, är det dock likasom om man icke rätt skulle tro derpå, ty om någon stat utvidgar sitt område, så tillskrifver man det vanligtvis egoistiskt vinningsbegär, samt misstänker i allmänhet hvar och en stat att dess vinningslystnad skall leda den att korpa åt sig provinser och länder, ifall den blott kommer åt. Det är enligt detta åskådningssätt som en del af dem som vilja att Venetiens ställning till Österrike alltvidare skall fortfara, betraktar densamma såsom fördelaktig och nyttig för Österrike, ja tillochmed för hela Tyskland. i Äfven i detta afseende synes oss Österrikes förhållande till Venetien vara egnadt att antyda det falska i ett sådant betraktelsesätt. — Venetien är en provins, som kostar Österrike vida mera att bibehålla, än det äfven med den strängaste beskattning kan inbringa i skattkammaren. En sådan ställning visar tydligt att det åtminstone icke alltid är en fördel för en stat att hafva flere än färre provinser. — Nå ja, kan man säga, saken förhåller sig visserligen för ögonblicket så, men det är icke nödvändigt att den alltid skall förblifva så; en provins kan betala större skatter än underhållet af dess styrelse kostar, och då är det ju uppenbart en fördel att hafva den. Medgifves. Men för hvem är det en fördel? Låtom oss se. Provinsen inbringar i skattkammaren mera än den fordrar utgifter derifrån; hvartill skall detta öfverskott användas? Antingen kan regeringen behandla det som sin privategendom eller också kan den begagna det till att lätta de afgifter som de öfriga provinserna eljest skulle måst betala; ect tredje sätt är icke tänkbart. I förra fallet är det regenten ensam som har fördel deraf; för honom är provinsen då likasom en egendom, af hvilken han söker att draga största renevy mot minsta utgift och dess befolkning är endast betraktad såsom machiner för alt producera skatter; i det andra fallet är det icke mera regeringen sjelf som har fördelen deraf, det år de öfriga invånarne i riket, hvilkas skattebörda derigenom forminskas, men i afseende å sjelfva sakens beskaffenhet blir skilnaden blott den, att regeringen, i stället för att sjelf vara egare, är förvaltare för ett bolag, som består af de på så sätt mindre beskattade personerna, till kvilka den utdelar lividender i form af skattelättnad. I hvardera fallet är det i alla fall icke staten sjelf i dess helhet, utan enskilda inom staten, vare sig