Göteborgsposten – 15 januari 1861, sida 1

Hennes sinnesförvirring växte alltjemt. Hon åkallade döden; hon bad till Gud och trodde sig se sin dotter bland englarne: det var ett skådespel som kunnat röra bronshjertan; och månglerskor och krämare, som vid denna tid begåfvo sig till sina stånd, glömde sig sjelfva för att snyftande samla sig kring denna qvinna, hvilken i sönderslitande ton beskref sin dotters älskvärdhet och skönhet. — Stackars mor! det måste hafva varit förfärligt! yttrade Michel djupt rörd öfver Dautons berättelse. — Och likväl är det rena sanningen, tillade Jean och aftorkade sina tårar. Jag var sjelf med I — Ett stulet barn! En förgiftad familj! utropade Marat. Vi lefva i en bedröflig tid, mina herrar! (Forts.) Plockgods. Säker hjelp. En pojke hade råkat att svälja en tolfskilling, hvilken var den enda, som fadren egde. Fadren gick till en fältskår och bad honom om hjelp. Jag kan ej hjelpa er, svarade badaren, men gå till taxeringskomitåen, den tager ut hvarenda skilling en fattig menniska eger.