Göteborgsposten – 14 januari 1861, sida 3

DA kar. Det visar sig nu med hvarje dag tydligare, att reaktionen åter fått väldet. Grefve Rechbergs qvarstannande inom ministören utgör ett säkert bevis derä. Man påstår nn tillochmed helt öp,et, att hr v. Schmering, i vid hvilken man nyss fästade så stora förhoppningar på Österrikes pånyttfödelse -— ehuru vi dock, sanningen att säga, hyste föga förtroende till hans program, i hvilket tyskarne voro de ojemförligt mest gynnade —, snart skall åter utträda ur ministeren. Det parti, hvars tioåriga inflytande bragt Osterrike till afgrundens brant, skall således åter bli det herrskande. Den stämning, som för närvarande råder i Wien, är ovanligt tryckt. På Börsen noteras siltverkursen med 47, hvilket faktum talar högre än någon wvdningsartikel. Den lille kapitalisten skyr ej den stora förlusten och gifver bort sina sedlar, för att i stället skaffa sig de stora husens qvittenser, emedan han hoppas derigenom likväl kunna rädda något. Förtroendet är icke ailenast sjunket, det existerar alldeles icke mera. Det förblir en gåta, huru man under dylika omständigheter skall kunna möta de utifrån hotande katastroferna. Hvarje menniska — utom i de få cirklar, der man icke vill se faran — anser det nödvändigt alt, vare sig efter hvilken vallag som helst, imkalla en allmän riksdag, emedan Osterrike 1 annat fall måste ovillkorligen störta samman. I den halfofficiella parisertidningen Constitutionnel hade Grandguillot i December underkastat broschyren Frans Josef och Europa en kritik och lofvat senare meddela sin egen (d. v. s franska regeringens) åsigt om saken. Han har nu intriat detta löfte I en arukel, hvari han, förutom nämnde broschyr, atven omtalar en senare utkommen med titeln: Venedig, fullståndiggörandet at den ivalienska frågan. Österrikes förnämsta argument, att det skulle vara oanständigt för en turste sälja en provins, besvarar ban dermed, att ett fvik, svm iman nekar köpa, sin fribet, tvingas taga sig den, och att Osterrike dock mäste wu slut bli besegradt, då det ej skall slippa så lätt ifrån. Han påminner derjemte om, av Wienertordragen at 1815 innehaila ej mindre än 17 ullfällen, då furstar, isynnerhetv tyska, sält provimser och undersåtare mot ersällning i penuingar; kan Osterrike nedsättas genom en sådau handel, så äro åatven alla tyska staver fullkomhgt vanuärade. Då det vidare påstås, att handeln är ånnu mera vanarande tor lialen ån for Österrike, svarar han, att det icke år det venetianska folket, som utställes ull försäljning; lvalhen köper den beromda tästningstyrkanten, hela betästningssystemer på andra sidan Mincio. Emellerud länder atslaget Osterrike ull ära; hade det antagit torslaget skulle vi prisat dess beslut, men ringaktat det med afseende på hvad man kallar poliusk ära. Skall det bli tal om ersättuing 1 nägot landtområde, t. ex. Herzegowina eller. Caundia, då kan endast en kongress besvara denna fråga. Men otvifvelakugt ar, att å ena sidan Osterrike icke kan behålla Yenetien, å andra sidan, att det skulle vara enfaldigt at italienarne, om de efter Venetiens afträdande gälve anledning Will ett krig utan ändamäl. Nu i år år en kongress, som redan i fjol skulle varit onskvärd, alldeles oundviklig, emedan det gäller Österrikes och Italiens bestånd. Bäda länderna äro för Europa oumbärliga. Vid Villatranca hade Napoleon trott sig endast ha ullbakavisat en traditionel äregirighets tilltagande ofvermakt, men genom handelsernas oväntade utveckling begat sig, att han bidragit till påskyndande af en med tara hotad trons fall. Men detta skulle ha varit ett revolutionärt företag, ett företag som icke anstode det kejseriga Frankrike. Man må derföre tro oss, att vi, då vi råda Osterrike ull att försona sig med de moderna princperna och ideerna, icke vilja dess forödmjukande utan dess väl. Men äfven Italien må icke förakta vårt råd, som atser, att det ej mä följa dem, hvilka dritva det till handling. Frankrike har gjort nog för Italien. att vara beräattigadt påminna Italien om att hejda sig, då hela insatsen står på spel. HEnigheten är vansklig men möjlig. Regeringens organ i Turin bekräftar nn officielt, att sardinska regerigen skall, för att villmöteskomma Napoleons onskningar, stanna fientligheterna mot Gaeta till den 19:de, för underhandlingars bedrifvande om fästningens uppgifvande. Den transka eskadern skall otorvotvadt afsegla, endast ett enda krigsskepp skall qvarstanna till den 19:de, för att vaka otver vapensuwlleståndets hällande. Skulle underhandlingarne misslvekaRe call (Saldini med