Göteborgsposten – 9 januari 1861, sida 1

Om Wilhelm von Braun. Efter Grupper och Personager från i går PI at Orvar Odd). f 7 För pohtiken, egentligen taladt, hade Braun icke sinne, men han var af instinkt liberal och demokrat. Han gaf sig icke in i dagens detaljer, men i de större allmänna frågorna, der hans känsla sade honom, på hvilken sida rätten var, sparade han hvarken sin sångmö eller sin person. Med afseende åter på de sociala lytena, från samhällets höjder och nedåt, framför allt hyckleriet, skenheligheten, obskurantismen, ofördragsamheten och afgudandet af det traditionella, der var han mannen med öfvertygelse, som i sin opposition på vers och prosa ofta gick mera skonslöst fram, än de flesta andra. Hans ställning som oflicer, så länge han stod qvar i tjensten, vållade honom härvid, till följd af våra förhållanden, tusen svårigheter och obehag, hvilka igen endast ytterligare förbittrade hans sinne och föranledde honom bland annat till tendensnoveller, der offensiven antog en temligen personlig karakter. Uti hans natur, som ursprungligen var godmodigheten sjelf, låg icke denna bitterhet mot person och, hur hänsynslös han alltid visade sig emot en dålig sak, lät han gerna sakens bärare stå så långt tillbaka i horisonten, som möjligt, intill dess man retade honom till direkt anfall; han var härvidlag för det aldra mesta så långt ifrån sjelf utmanande, att han tvärtom drog sig i det längsta, och, i det hela taget, utmärkte han sig i detta afseende genom all den tolerans, som följer med en sann humanitet. På den tid, då Braheväldet stod på sin högsta höjd och der mot excellentissimus gjordes en opposition, hvilken visserligen i ganska mycket var ytterst befogad, men genom bearbetande från några Brahes personliga fienders sida artade sig till att blifva rentaf fanatisk, inträffade det en dag, att Braun, författaren till många stygga visor, — blef inviterad till middag hos Hans Excellens i den bekanta vestra slottsflygeln. Saken förhöll sig mycket enkelt, excellensen Brahe skulle följande