Göteborgsposten – 8 januari 1861, sida 1

— För tusan! sade han skrattande och utan att synas det ringaste bry sig om den blottade värja, som hotade hans bröst; för tusan det der var en alltför förtjusande abbå. — En garde! en garde! upprepade abbå6en hvars vrede alltjemt tilltog. Men i detsamma störtade de båda adelsmännen och de båda notarieskrifvarne emellan. — Men, herr abbå, sade Michel med ett försök att lugna den retlige unge mannen, — ni glömmer cr fredliga kallelse! En prest med värjan i hand. — Gå för fan i våld! utropade abböen och försökte, ehuru fåfängt, att bana sig väg fram till sin motståndare; jag är lyckligtvis icke ännu prest! Jag är blott abbe till drägten; jag är elev vid seminariet i Toulouse, dit jag ger mig hin på att aldrig återvända ... släpp mig således! En garde! — Var lugn, min unge manl uppmanade vicomten, som dock ej kunde afhålla sig från att småle. -— Nej, jag blir ej lugn, förrän jag i dender långa galgfågelns mage gjort en refva, lika stor som den, hvilken hans stekspett rifvit i min nya kaftan! ropade abb6en och fäktade för att bli fri. — Seså! seså! svarade professorn i fäktkonsten. Ni skall hålla er vackert i skinnet;