Göteborgsposten – 5 januari 1861, sida 1

med det friska och öppna ansigtet, hvilken vi känna såsom maltre Desrousseaus skrifvare och som af Tallien benämnts Michel. Jag tror nästan att jag känner den herrn! Vänta litet: är det ej en ung man om tjugofem eller tjugosex år, ailtid putsad, parfymerad, kammad och pudrad? Jag vill minnas, att jag i förra veckan såg honom på ditt kontor? — Just han. — Nåväl, han har en tillgjord min, som högeligen misshagar mig, den der herr Robespierre. — Det är en man med talent. — Väl möjligt, men jag är viss på att det är en dålig karl. — Deri misstar du dig. Tänk dig, han nekade helt nyligen att bli chef i en öfverdomstol blott för att ej behöfva afkunna en dödsdom. -— I alla fall misshagar karlen mig. — Nåväl, gå då och säg honom det. Jag! utropade Michel, hvars öga blixtrade till. Tror du kanske, att jag ej skulle våga det? -— Så, så, herr Michel, yngste skrifvaren på maitre Desrousseaus advokatkontor; af nåd lugna er! jag betviflar ingalunda ert mod! yttrade leende den unge mannen med de tunna läpparne. Jag är, om ni så önskar, öfvertygad, att ni skulle våga utmana hvarenda advokat i hela riket. — Du tror således, min kära Tallien, det