Göteborgsposten – 4 januari 1861, sida 1

Slutligen, då klockan var något öfver nio, märkte kusken, som med hufvudet vändt mot Tuilerierna, sömnigt betraktade den sig utefter palatset sträckande kajen, tvenne skuggor, hvilka tydligt aftecknade sig i det starka solskenet. Dessa båda skuggor nalkades hastigt och tycktes styra sin kosa rakt mot Cour de la Reine. Kusken vädrade kunder, liksom ulfven blod, och reste sig på armbågen, för att se tydligare. De båda promenerande hunno nu närmare. Kusken reste sig upp, sträckte på armar och ben och gjorde några klatschar med piskan. — Skönt! mumlade han; se der har jag två! Nu fattas det blott aderton! De kunna språka så länge, medan vi vänta på de öfriga, och om de ha god tur, kunna de vara i väg om en timma. — Hitåt, mina herrar! ropade han derefter och gjorde några gester. Vi vänta blott på er, för att afresa! vi resa nu genast! Versailles! Skvres! Saint-Cloud! Versailles! De båda anropade personerna trädde i detsamma in på Cours de la Rvine, och sågo sig omkring med ett visst uttryck af ängslan, som tillkännagaf att de väntat sig helt annat, än hvad de derstädes funno. Då kusken märkte den tvekan, som de båda nykomna visade, skyndade han med de mest in