Göteborgsposten – 4 januari 1861, sida 1

oe ee massan af stadens handlande och hafva bi-: dragit att häfda dess anseende. Dessa mäns egendomligheter framstå icke for ett ytligt betraktande, utan fordra en längre tids iakttagande. Om ett faktum kan det dock icke finnas något tvilvel, det nemligen att Citymannens hufvudföremål, vare sig att han är bankir, köpman, mäklare eller spekulant, är att samla rikedom, men man söker förgäfves att skaffa sig underrättelse om på hvad sätt de gripa an saken för att nppnå detta mål. Rörelsen i City begynner emellan kl. 9 och 10 om morgonen och slutar mellan kl. 6 och 7 om aftonen. Före 9 om morgonen och efter 7 om qvällen äro gatorna i City alldeles toma, men på mellantiden hvimla de af en svärm af menniskor, som äro upptagna af dagens sysselsättningar och strömma fram och tillbaka utan afbrott eller uppehåll, så att man kunde tro att det aldrig skulle taga slut. City brukas nu icke mycket att bo uti. De gamla husen vid de bästa gatorna äro vanligtvis uthyrda till kontor och bebos blott af personer som vakta huset. I bankerna bor mest en yngre associe på stället samt dessutom några af de underordnade. Många köpmän, som förut bodde i förstäderna, hafva nu valt MWestend till sin bostad. Regents park och en sträcka al villor som omgifva Kensington, Brompton, Hammersmith och andra ställen i denna trakt äro i stor mängd bebodda af citymän, hvilka förut ansågo UClapton, Hackney, Islington, Peckham och Clapham vara begqvämt belägna; men smaken har förändrat sig och kontoristerna bo nu på dessa ställen i stället för principalerna. För tjugo eller tretio är tillbaka beboddes de gator som föra ned till packhusen vid floden af handlande eller personer som stodo i förbindelse med dem, men nu finnes der mest arbetsfolk och handtverkare, och mycket af den glans, som förut omgaf Citys invånare, har nu försvunnit; de vända sig nu alla åt vestern till eller draga sig till förstäderna, de förra för modets skull, de senare för ekonomis skull och för att förskaffa sig frisk luft. De londonska bankernas betydelse är känd, men några få ord om dem skola dock kanske icke vara öfverfiödiga. Nutidens bankirer äro icke desamma som de fordna judarne hvilka ansågo sig berättigade att suga ut alla med hvilka de kommo i beröring. Bankförrättningen drifves nu öppet såsom hvarje annan förrättning hvarigenom man väntar en antaglig vinst af det kapital man nedlagt. Englauds bank, Londons förnämsta bankinrättning, som utom de vanhga bankförrättningarne ombesörjer sedelutgifningen samt inkasserar statsinkomsterna och utbewalar dividenderna på regeringens obligationer, anses i det hela och i hutfvudsaken skötas efter sunda och riktiga principer. At de enskilda londonska bankirerna anses Hoare Co. och Willis Perceval vara de äldsta; Jones Loyd Co., Glyn Hahfax Co., Smith, Payne Smiths, Barclay Bevan Co. samt